I Bonniers allmänna litteraturhistoria från 1971 var det Artur Lundkvist som stod för avsnittet om den ryska 1900-talslitteraturen. Nu kan vi konstatera att han, den store introduktören, tog fel på nästan alla punkter. Han skrev upp Gorkijs oläsbara 20-tals­romaner samtidigt som han kort avfärdade Belyj och Pasternak och reducerade Solzjenitsyn till journalist. Emigranten Ivan Bunin fick några ynka rader, en före­detting som tappat av.

En gång tycks Lundkvists syn på Bunin ha varit den allmänt omfattade. Svenska Akademien skulle ha gjort en miss när han för jämnt 75 år sedan tillerkändes Nobelpriset. Han var passerad, hette det – bara i stånd att sorgset blicka bakåt mot ett godsägar-Ryssland i skymning.

Faktum är att Bunins prosa har stått sig på ett enastående sätt. I exil blev den bara bättre och bättre, han satt nere på Rivieran och finslipade – till mästerskap – sin utsökta novellistik. Anton Karlgren som skrev expertutlåtanden för Akademien hade alldeles rätt när han slog fast att Bunin befann sig i utveckling, att han aldrig, på avstånd från hemlandet, tillåtit sig att stanna av.

Bunin är en levande klassiker i Ryssland, en Turgenev för 1900-talet. Hans återupprättelse inleddes redan under sen Sovjettid när gamla och unga kolleger i hemlandet började lovprisa hans stilkonst och försöka lära av den.

I mycket är han väl Gorkijs motsats. Där Gorkij är fruktansvärt ojämn (vid sidan om en ojämförlig uppväxttrilogi), där är Bunin sparsmakad och konstnärligt hypermedveten. Där den sene Gorkij producerar otympliga tegelstenar, där levererar den sene Bunin en psykologiskt raffinerad kortprosa, ibland på bara några sidor – där varje interpunktionstecken är noggrant övervägt.

1946 gav den då 76-årige Bunin ut en samling med dryga tjugo­talet kärleksnoveller, tillkomna under en tioårsperiod, som han kallade Mörka alléer. Själv tyckte han att det var det bästa han lämnat ifrån sig. Det är så mycket märkligare som detta var svåra år för honom. Han hade snabbt gjort slut på alla Nobelpengar (bland annat genom att skänka bort avsevärda summor till behövande kolleger). Han levde delvis, framför allt under krigsåren, i nöd.

Nu finns ”Mörka alléer” på svenska, i Per-Olof Anderssons lyhörda version. Var och en kan här övertyga sig om den åldrade mästarens suveräna handlag. Han berättar om kärlek i alla former i tsarismens sista skede, ofta – självklart – i den godsägarvärld han fötts in i men genom den lättsinnige faderns ekonomiska haveri stötts bort från. Allt onödigt verkar avskalat, det är precist och pregnant.

Bunin återger smaker, dofter, dagrar, ljusskiftningar i landskapet. Psyke och natur tycks samspela. Grundtonen är elegisk. Kärleken drabbar som en uppenbarelse, en kort epifani, då hela världen ångar och lever. Sedan förgår den, finns blott kvar i bitterljuva minnen.

Är hans ämnesval för begränsade? Icke, sade den tidigt insiktsfulle Karlgren: ”Han gör sin förgängelsekänsla universell.”

Någon har påpekat att ingen kan beskriva den syrliga smaken hos ett äpple som Bunin. Ibland talas det om honom som en symbolist i realistlägret. Han skydde den litterära symbolismen men använde sig helt klart av vissa återkommande symboler.

Här skymtar någon gång äpplet, paradisäpplet, som hans personer – tillfälligt inhysta i lustgården – avsmakar. Det har en härlig friskhet som nästan berusar. Sedan tonar allt av. Världen återgår i rutin och igenkänning. Bunin gestaltar i ”Mörka alléer” om och om igen det förklarade ögonblicket.