Jag spelade för Blekinge i TV-pucken 1965 och 66, lirade sedan ett par säsonger till innan jag lade suspensoaren på hyllan. Jag var inte tillräckligt bra. Man måste vara det. En ny diktsamling påminner mig om detta mitt fjärran förflutna. Det är Tom Malmqvist, en gång i tiden lagkapten för Stockholms TV-pucklag, därefter spelare på hög nivå, i varje fall i Huddinge, som debuterar med en diktsamling som heter Sudden Death. Den kretsar huvudsakligen kring ishockey och suger fullkomligt musten ur många av de symboliska övertoner som surrar kring hockeyns värld.

Av allt att döma är Tom Malmqvist en av dem som har lagt klubban ifrån sig i ett ganska tidigt skede, så att förlagets beskrivning av honom som ”en av Sveriges mest lovande hockeytalanger” nog är en smula övermaga. Inte desto mind­ re har Tom Malmqvist ett märkligt rekord inom svensk hockey. 1988, tio år gammal, gjorde han i en knattematch mot Norrtälje tre mål inom loppet av nio sekunder.

Nu debuterar den här före detta hockeykillen som poet. Jag gillar hans bok, dock kanske mera som litterärt tilltag än som konstnärlig prestation. Jag inte är helförtjust i hans sätt att beskriva vare sig spelet (det är för torftigt med den varan) eller mentaliteten i omklädningsrummet och i hockeykretsen över huvud taget (den blir för spektakulär i sin råhet).

Kanske är jag för gammal, så att mina minnen från hockeyn har idylliserats.

Hur som helst tror jag att Tom Malmqvist överdriver, att han skriver upp och i rent poesidille överdramatiserar hatet inom hockeysvängen. Det finns ett drag av besvikelse i dessa dikter, ett avståndstagande från en sfär och en mentalitet som enligt min erfarenhet långtifrån är så patologisk som Tom Malmqvist framställer den.

Detta är min viktigaste invändning mot denna diktsamling, att den ger en aura av oinskränkt machomässig brutalitet åt en idrott som vanligtvis är mera renhårig och präglad av andra dygder, inte minst intelligens och list. Som kontrast till Tom Malmqvist kan man läsa de positiva dikter om ishockey som kanadensiskan Margaret Atwood har skrivit.

Tom Malmqvist beskrivningar av mobbning i omklädningsrummet, hur matchens sämste lirare får sätta en pissluktande suspensoar över ansiktet, hör rimligen till pojkhockeyn och är naturligtvis hur som helst beklämmande, men är det någon utanför Kulturhuset vid Sergelstorg som förfasar sig över sådant? Sådana groteskerier kan man väl stöta på även i andra sociala sammanhang.

Klart är att Tom Malmqvist vinnlägger sig om att gestalta en sorts extrem pervertering av mansrollen och av grabbiga later. Hans poetiska strategi, en sorts ovanlig blandning av bekännelselyrik och språkmaterialistiska dragningar, fungerar riktigt bra. Den gör diktsamlingen rivig och intensiv, som här:

älskar detta, roughing, match
tröjan har en låsanordning,
sitter fast i en ögla av
tyg baktill på hockeybyxan,
förhindrar motspelarna från
att dra tröjan över huvudet,
knytnävsslag, tvångströja vid
bråk, måste kunna slå tillbaka,
din lilla fitta, kom då, möt upp
hela min sammandrabbning,
min fysionomi, grovt match
straff, för skenan mot det gråt
milda.

Vad jag främst reserverar mig emot är helt enkelt att Tom Malmqvist gör för mycket av det, att hans avståndstagande från hockeyns grabbiga värld blir för präktigt. Om en ros är en ros är en ros, som Gertrude Stein skriver, så kan väl hockey få vara hockey. Det finns ju trots allt mer upprörande saker som män kan ägna sig åt.