En kamrat tar upp den här boken ur min väska, och i bilens klär­obskyr genomgår bokstäverna en förvandling – på ett märkvärdigt sätt, kan tyckas. Yngling på glid, läser han. Jo, säger jag, så hade den mycket väl kunnat heta.

För på glid är de, på ett eller annat sätt, ynglingarna i Ernst Brun­ners roman Yngling på guld. År 1630 målar Rembrandt van Rijn, 24 år gammal, ett självporträtt på en guldtäckt kopparplåt. Det blir en liten sak, som ett vykort unge­fär. Denna målning, officiellt benämnd ”Självporträtt”, också kallad ”Yngling på guld”, företar genom historien en vandring av glidande karaktär, som klargör hur bestialiska, lortiga och löjligt fåfängliga människans fingrar är när de nyper fast ett stort konstverk, och tror sig äga det.

Värst i det avseendet är de förbrytare som marscherar in på Nationalmuseum 370 år efter att Rembrandt målat sitt självport­rätt, knipsar ner holländarens ansikte med en avbitartång och stoppar honom i en plastpåse. Där­efter får han ligga och mörkerblinka i en skokartong. Under sängen, hemma hos en grobian. Det är så ovärdigt.

Att det är upprörande tycker också Ernst Brunner, det råder inget tvivel om den saken. Inledningsvis reagerar jag på den nedlåtande tonen då han beskriver de ynglingar som ska komma att råna med sig Rembrandts självporträtt samt två målningar av Renoir en decemberdag 2000, men det står snart klart att hans förakt bottnar i uppriktig harm. Brun­ner är helt enkelt lack, och på detta går hans motor, det får man ha överseende med.

Romanen består av tre delar. I den första delen skildras planeringen och utförandet av rånet, samt polisens spaningsarbete som leder till att nästan samtliga inblandade åker dit. (Ett gott råd om du överväger ett bryt: lämna mobiltelefonen hemma, den är som en sändare.) I den andra delen får vi ­följa med till Leiden i Holland och 1600-talet och träffa Rembrandt, detta är bokens i särklass mest genomarbetade och livliga parti.

I den tredje delen vidtar jakten på den försvunna målningen, och vi får en lektion i effektivt polisarbete såsom det praktiseras i Förenta staterna, där brottsprovokation inte är otillåtet: det är den danska och den amerikanska polisen vi ska tacka för att ”Yngling på guld” åter igen hänger på Nationalmuseums vägg.

Att Brunner är en enastående pastischör och rekvisitör har han ju visat med ”Fukta din aska”, då han hostar sig in i Carl Michael Bellmans medvetande, och med ”Carolus Rex”, i vilken han lånar Karl XII:s förryckta syn på världen; det är feta och frodiga böcker bägge, späckade med tidstrogna detaljer, bolmande av atmosfärisk rök.

Sålunda står mittpartiet i en klass för sig, för här gör stadsvandraren Brunner entré, iförd målarblus och barett, och utpekar byggnader och gränder, hänger upp dofter, trummar fram larm och sorl, och blåser liv i folkvimlet. På historiska miljöer är han expert, det man möjligtvis kan anmärka på är en rutinmässighetens stelnad: det hela skildras just så som jag förväntat mig.

De två delar som är baserade på polisens papper och utspelar sig i nutiden håller dock inte samma klass, i jämförelse framstår de som tunna, skarvade, ofärdiga. Ett mått på hur mycket arbete som lagts ner på de olika avsnitten kan man få av att räkna den språkliga horrören ”stog” (”bilen stog parkerad”), som ploppar upp här och var i den första och tredje delen, men som inte förekommer alls i den andra delen.

Brunner lyckas heller inte skildra 2000-talets kriminella killar på ett helt tillfredsställande sätt, de framstår inte som hala lirare från förorten, de är mer busar från 50-talet som tagit tricken till nutiden, det är språket som inte hänger med riktigt. Roman om ett brott, så är boken kategoriserad, och det som lyfter framställningen är just brottet – inte stöten mot Nationalmuseum, utan mötet mellan den fulländade skönheten och det brutala och oskolade. Vilken förståelse har förbrytare som Danny Opel och Roffe Rutten, ynglingar med förkrympta känsloliv, för den gudomliga prakt och ­precision som utstrålar ur Rembrandts självporträtt, med vilken rätt vidrör de honom, vilka redskap har de, för att tillägna sig konst över huvud taget, förutom en avbitartång? Ingen förståelse, ingen rätt, inga redskap! Det är frestande att se dessa simpla ynglingar som ­representanter för sin tid, och dra paralleller till det andliga mörker som breder ut sig över en befolkning som helst läser deckare och glor på Antikrundan för att få se vad gamla ting är värda. I detta avseende är Brunners roman en skarpslipad skrift, guld värd.