I min ägo har jag ett gammalt cigarretui som är tillverkat av ett mjukt och fint skinn. Det lär vara människohud. Enligt en tradition i familjen har det tillhört min mormors morbror som gick till sjöss i unga år. På 1800-talet var det skottpengar på indianer i Argentina.
Jag drar mig till minnes den groteska souveniren vid läsningen av Sven Lindqvists senaste bok med titeln Terra Nullius som publiceras i dagarna. Vid ett första ögonkast är boken en reseroman som vuxit fram när författaren gjorde en 12 000 kilometer lång biltur runt den australiska kontinentens västra hälft. Men ”Terra Nullius” är också en exposé över Australiens moderna historia, från James Cooks landstigning vid nuvarande Sydney 1770 till vår tid. I centrum för författarens intresse står folkmordet på aboriginerna, landets ursprungsbefolkning, samt den rasistiska ideologi och praktik som bildat grundvalen i den australiska
statsbildning som skapats av europeiska bosättare.

Enligt ett brittiskt parlamentsbeslut var den nyupptäckta kontinenten Australien ett terra nullius - ett obebott land. Det togs ingen hänsyn till aboriginernas existens. Det skrevs inga avtal med inhemska hövdingar, som på Nya Zeeland eller öarna i Polynesien. I stället jagades de australiska ”vildarna”, de fördrevs ut i obeboeliga öknar eller avlivades urskillningslöst i veritabla massakrer.
Efter sekelskiftet 1900 ersattes de blodiga infödingsjakterna av systematiska försök att ”avla bort” den oönskade ursprungsbefolkningen, skriver Lindqvist. Ungefär 100 000 halvblod, för det mesta med en vit far, kidnappades av myndigheterna från sina mödrar för att uppfostras på statliga internat.
En vändpunkt inträffade 1957 när den berömde konstnären Albert Namatjira, som förste aborigin, tillerkändes australiskt medborgarskap.

1992 upphävde Australiens Högsta domstol äntligen den skandalösa terra nullius-lagen och erkände därmed formellt att det hela tiden
funnits en ursprungsbefolkning i landet. Efter segdragna domstolsförhandlingar har aboriginiska samfälligheter återfått vissa konfiskerade landområden på senare år.
Världsresenären Lindqvist riktar ljuset mot mänskliga identitetsprocesser och de historiska sammanhangen. I en lång rad reseromaner har han förmedlat intryck från de flesta världsdelar - Latinamerika, Kina, Centralasien, Saharas ökenregioner och nu Australien.
I den uppmärksammade boken ”Utrota varenda jävel”, som i mina ögon är Lindqvists mest betydelsefulla verk, kan författaren åskådliggöra de rasistiska tankesystem och de folkfördrivningsstrategier som odlades av framstående intellektuella och tillämpades av massmördare på fältet i de europeiska kolonierna. Den nya boken ”Terra Nullius” kan betraktas som en fallstudie som ytterligare bekräftar den kontroversiella tes som vållade en upphetsad debatt efter publiceringen av ”Utrota varenda jävel” 1992 - nämligen att Nazitysklands förintelsepolitik mot det judiska folket inte var en unik
historisk händelse utan ett av många folkmord som iscensattes under den koloniala epoken. Bakom det juridiska begreppet terra nullius döljer sig ju den förfärliga ståndpunkten att de australiska aboriginerna inte ens existerade.

Efter det kalla krigets slut har diskriminerade ursprungsbefolkningar börjat kräva ursäkter och gottgörelse. 60 miljoner slavättlingar i Brasilien har, för att ta ett exempel, krävt sex biljoner dollar i skadestånd för slaveriet.
I bokens avslutande kapitel ställer Lindqvist den fundamentala frågan: kan man ärva en historisk skuld? Har dagens australier något ansvar för förfädernas missgärningar? Bör Sverige kompensera samerna för förlorade renbetesmarker? Det viktigaste är dock, konstaterar författaren, att det förflutnas brott dras fram i ljuset. När förövarna och deras arvtagare accepterar vad som faktiskt hänt och ber om ursäkt kan läkningsprocessen börja.
Provokativt? Kanske det. Men frågan, hur vi ska hantera de historiska brotten, kan inte trollas bort. ”Terra Nullius” är en angelägen bok.