Det finns grovt räknat tre slags romanförfattare: de bra, de dåliga och de duktiga. Téa Obreht tillhör utan tvekan de duktiga. Hemma i USA har hon lyfts till skyarna av både läsare och kritiker för sin debutroman ”Tigern i Galina”, en sagoskimrande berättelse om kriget, kärleken och döden. Och den har verkligen allt man kan önska sig: vackert språk, berättarglädje, intelligens och känsla och som grädde på moset ett engagerande tema. Téa Obreht har gjort allting rätt och är absolut förtjänt av ett MVG, men hennes roman lyckas trots det aldrig riktigt lyfta sig över det duktiga. Den saknar det som jag i brist på ett bättre ord väljer att kalla liv.
Téa Obreht föddes i Belgrad i före detta Jugoslavien. När kriget bröt ut flydde hon med sina föräldrar och hamnade så småningom i USA. Hennes roman utspelar sig i ett krigshärjat icke namngivet land någonstans på Balkan och rör sig fram och tillbaka i tiden, från andra världskriget fram till våra dagar.
Berättelsen börjar med att den unga läkaren Natalia reser till ett barnhem på andra sidan den nya gränsen för att vaccinera barn som kriget har gjort föräldralösa. Hon har just fått reda på att hennes älskade morfar har dött. Det är denne morfar som är romanens nav och hjärta och nyckeln till hans liv återfinns i två mytologiskt färgade historier som hela romanen slingrar sig kring: den om tigern och tigerns hustru och den om den dödslöse mannen.
Tigern i fråga flyr när djurparken i Belgrad bombas av nazisterna. Den gömmer sig i bergen ovanför den lilla byn Galina, där Natalias morfar växer upp. Han fängslas av den fruktade tigern liksom av den dövstumma muslimska kvinna som av de misstänksamma byborna får epitetet ”tigerns hustru”, och han söker svar på sina många frågor i ”Djungelboken” som han bär med sig vart han går. Den tummade Kiplingboken spelar också en roll i historien om den dödslöse mannen, som vinner den i ett vad senare i morfaderns liv och som flera gånger kommer att korsa hans väg. Han är precis som namnet antyder oförmögen att dö, ett allt annat än angenämt öde.
Utöver dessa huvudspår broderar Obreht ut diverse sidohistorier som läggs omlott och i lager på lager i en finurlig om än lite vinglig konstruktion. Här finns starka drag av magisk realism, folksaga och legend, allt mot en fond av verklighetens fasor. Problemet är att verkligheten oftast förblir ett nästan osynligt stråk bland alla fantasterier, de många mer eller mindre tydliga metaforerna till trots. Det är som om Obreht blivit så förtjust i sitt eget berättande att hon glömt vad det var hon egentligen ville säga.
Ibland fungerar det dock, som när hon låter en annan tiger i boken tugga sönder sina egna ben efter bombkrevaderna under det senaste kriget. En talande och otäck bild av ett land som stympar sig självt. Eller när hon med isande klarsyn sammanfattar konflikten i det forna Jugoslavien med följande ödesmättade ord: ”När kampen har ett syfte – att befria en från något, att undsätta oskyldiga – finns det hopp om ett slut. Men när kampen syftar till att klarlägga något – när den handlar om ens namn, om platser som ens blod är förankrat i, om sambandet mellan ens namn och vissa landmärken eller händelser – finns det inget utom hat och den långa, långsamma följden av människor som livnär sig på det och matas med det, pedantiskt, av sina föregångare. Då är kampen ändlös.”
”Tigern i Galina” är en läsvärd roman, en som har förmågan att gripa tag och blända läsaren med sina trolleritrick och blixtrande infall och sin eleganta språkbehandling (för det sistnämnda kan vi tacka översättaren Molle Kanmert Sjölander). Lite som en spännande och välberättad godnattsaga som man har glömt när man vaknar nästa morgon. Och det är väl inte fy skam?
