Inget av Sveriges många krig har blivit så mytomspunnet som Finska kriget 1808-1809. Det beror kanske framförallt på Johan Ludvig Runebergs diktsamling ”Fänrik Ståls sägner” som i blodfulla strofer lyfter fram både hjältar och förrädare med ”samma varma själ”. Men det beror också på att detta krig, Sveriges senaste bortsett från den lilla insats som gjordes i slutfasen av Napoleonkrigen, definitivt klargjorde ett nytt styrkeförhållande i dragkampen om makten kring Östersjön - ett styrkeförhållande som placerade det tsaristiska Ryssland som den definitiva stormakten.
Kriget inleddes i februari 1808 utan krigsförklaring och gav tidigt Ryssland ett övertag. Den finska armén tvingades att utkämpa större delen av kriget på egen hand och fick inte stor hjälp från svenska trupper.
Det svensk-finska underläget förefaller enligt Martin Hårdstedts gedigna analys av förloppet ha haft som främsta orsak en närmast total brist på resurser. Underhåll och utrustning var enastående dåligt och gav upphov till ständiga problem av logistisk natur. Dåtidens krig brottades med stora svårigheter när det gällde just underhållet av de stridande trupperna. Arméerna var stora och bristen på mat och dryck var kronisk. Vad som saknades i resurser fick ersättas med blod och soldaternas umbäranden var gränslösa.
Stridstekniken vid denna tid bestod främst av anfall i linjeformation och beväpningen var i svenska armén huvudsakligen musköt. Syftet med linjen var att rycka fram mot fienden i obruten formering och när man kommit på skotthåll avlossa musköterna. Linjen uppställdes i två led varav det första gick ned på knä när ledet bakom avlossade sina musköter. Därefter vidtog ny framryckning tills man såg fienden ”i vitögat” då man på nytt avlossade en muskötsalva från höften.
Denna stridsteknik innebar självfallet att linjen utsattes för häftig moteld och det gällde att uthärda denna eld utan att linjen bröts eller luckrades upp. Musköten var ett klumpigt vapen. Den vägde fem kilo och kunde förses med bajonett inför det slutgiltiga anfallet som fick karaktär av handgemäng.
Musköten var dessutom besvärlig att ladda. Det krävdes cirka 20 kommandon för att ladda en musköt, vilket gjorde vapnet långsamt. Dessutom var muskötens räckvidd bara 120-180 meter. Intill dess att linjen nått detta avstånd var den utsatt för en mördande fientlig artillerield. Artilleriet sköt med kulor och kartescher. Vid närstrid sköts kulorna i en flack bana och studsade utmed marken. Syftet med det var att luckra upp den anfallande linjen.
I realiteten kunde ingen linje uthärda en överlägsen fientlig eldkraft, då urartade kriget till ett tröstlöst och monotont mördande intill dess linjen brutit samman. Detta blev alltför ofta de finska soldaternas öde.
För den finska armén innebar kriget en serie av reträtter med även en del större slag. I Runebergs diktning framställs kriget som en ärans och hjältarnas strid. I Hårdstedts bok har denna glamour skalats bort och kriget framstår som ett outhärdligt lidande präglat av svält, umbäranden och vanskötsel.
I denna kraftmätning var den svenska krigsmakten chanslös, bland annat på grund av stats- och krigsledningens inkompetens. Ändå saknades inte enstaka framgångar och soldaternas tapperhet kan inte betvivlas.
Vid exempelvis Oravais slarvade det svenska kommandot bort en möjlig seger och slösade i onödan soldaternas liv och blod. Det är kanske därför föga förvånande att krigets olyckor ledde till en statskupp, Gustav IV Adolf avsattes och efterträddes temporärt av sin farbror Karl XIII.
Sverige lade också om sin utrikespolitik för att behaga tidens starke man, Napoleon Bonaparte. Ingenting kunde emellertid vända krigslyckan och vid fredsslutet tvingades Sverige avträda Finland, den östra rikshalvan.
