Kvinnors uppfattning om islam i nordafrikanska länder problematiseras sällan i dagens franskspråkiga litteratur. I romanen ”Sånt jag berättar för Allah” gör den marockanskfödda franska författaren Saphia Azzeddine ett försök att driva frågan om kvinnans relation till islam till sin spets.
Bokens berättarjag Jbara lever tillsammans med familj och getter i ett tält någonstans i ett av Nordafrikas bergsområden. För att kunna få äta välsmakande granatäppelyoghurt börjar den 16-åriga Jbara utan familjens vetskap sälja sin kropp. Innerst inne avskyr hon sin hycklande far, hans blinda religiösa tro. Med jämna mellanrum anförtror hon sig åt Allah, för vilken hon med osminkat språk berättar om sin eländiga tillvaro.
En vacker dag hittar Jbara en rosa resväska som trillat av en proppfull buss och som tillhört en amerikansk turist. När fadern får veta att hon är gravid förskjuter han henne, men då kan hon tack vare pengarna i resväskan börja om på nytt i en stad. Efter att ha övergett sitt nyfödda barn på en ödetomt fortsätter hon att sälja sig. Ett tag arbetar Jbara som husa hos en välbärgad familj, men trots att hon därefter får vissa valmöjligheter föredrar hon att bli lyxprostituerad åt en oljeschejk. Att det är illaluktande pengar som inte bådar gott tycks hon blunda för, tills hon en dag ofrånkomligen hamnar i fängelse. Jbara har dock en stark överlevnadsförmåga – och en lika stark tro på Allah, hennes ”trognaste bundsförvant”.
Genom Jbaras berättelse förmedlas delvis en klichéartad bild av islam: det är männen som tolkar Koranen, de som talar om för kvinnor hur de ska klä sig, täcka håret och uppföra sig. Å andra sidan ifrågasätter hon att kvinnorna underkastar sig männen utan att visa minsta tillstymmelse till olydnad. När Jbaras inre resa tar slut inser hon att hennes kärlek till Allah fått henne att börja älska sig själv och sina medmänniskor. I hennes ögon har islam ett tydligt kärleksbudskap.
Att i fiktiv form låta en kvinnlig prostituerad komma till tals och ge sin syn på islam och på det muslimska samhället kan te sig som ett djärvt, originellt litterärt projekt, men vid närmare betraktande visar det sig att Azzeddines romanbygge har många sprickor. Berättelsen haltar, huvudpersonens frispråkiga kommentarer om sitt liv som prostituerad övergår alltför ofta i osmakliga lustigheter, och hennes trovärdighet som litterär gestalt naggas i kanten av vissa inkonsekvenser. Exempelvis berättar Jbara att på den rosa resväskan står det ”Jag älskar Dior”. För att kunna förstå dessa ord borde hon logiskt sett vara läskunnig. Senare får läsaren dock veta att hon varken kan läsa eller skriva. Hur ska man tolka det?
Det finns fler liknande brister i romanen som tyder på att författaren bör slipa sina litterära verktyg. Här och där försöker hon dessutom skriva sina läsare på näsan, dock med hjälp av förenklade förklaringsmodeller: ”Utrota råttorna och slumområdena så ska ni se att de skäggiga blir färre. Ni börjar alltid i andra änden, det är orättvist.”
Azzeddine skriver förvisso om brännande frågor – men hon övertygar inte.
