”Jag är intresserad av din värld” säger berättaren till huvudpersonen i Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten. Och huvudpersonen svarar ”Det här är inte en värld som jag vill leva i”.
Sara Stridsberg debuterade för två år sedan med romanen ”Happy Sally”, en skälvande och vemodig betraktelse över besatthetens pris och innersta väsen, inspirerad av kanalsimmerskan Sally Bauers liv. Nu kommer hennes andra roman, där hon återigen tar avstamp i ett autentiskt människoöde. Denna gång heter hennes musa Valerie Solanas, mest känd som författare till ”Scummanifestet” och som kvinnan som sköt Andy Warhol. Och denna gång är det döden som är romanens brännpunkt, det mörka nav runt vilket allt i berättelsen kretsar.
Det har gått snart fyrtio år sedan Valerie Solanas publicerade sitt manifest. Det är en arg, störd och sorglig text där Solanas utmålar män som underlägsna och överflödiga och drömmer om en värld med enbart kvinnor. (SCUM är en
förkortning för ”the Society for cutting up men ”) När manifestet gavs ut på svenska för två år sedan var det Sara Stridsberg som stod för översättningen och för det extatiskt beundrande förordet.

Att säga att Solanas varit hjältinna och förebild för Sara Stridsberg är nog ingen överdrift, och när jag först fick höra att hon skrev på en bok om sin idol tyckte jag att det lät som ett rätt riskabelt företag.
Men jag oroade mig i onödan. ”Drömfakulteten” är en begåvad, mångbottnad och formmässigt spännande roman. Brinnande som ett kärleksbrev, men med en kyligt iakttagande kärna längst där inne. Fast här och var blir det lite långt och utdraget, och ibland slår det besvärjande, musikaliska språket över i det alltför sötvackra. Stridsberg har svårt att döda sina darlings. Med en lite mer brutal inställning till sina egna texter skulle hon förmodligen bli ännu bättre än hon redan är.
Berättandet växlar mellan rusigt andlösa partier i duform och intensiva dialoger i manusform, och kastar sig rastlöst mellan
perioder och händelser i Valeries liv. Barndomen i Georgia med en älskad men ansvarslös mamma och en pappa som utnyttjar henne sexuellt, livet som kringflackande tonårshora, universitetet dit hon mot alla odds lyckas ta sig, 60-talets New York och kretsen kring Warhol. Mycket är stadigt förankrat i fakta, en hel del är uppdiktat eller utbroderat.
Gång på gång återkommer scener från det mentalsjukhus där Solanas tvångsvårdas efter mordförsöket, liksom från rättegången och från det rum på ett socialfallshotell i San Fransisco där hon dör, 52 år gammal, sjuk, nerknarkad och prostituerad. Det är i detta rum Stridsberg låter ”berättaren” möta och tala med Solanas, som rakt igenom ifrågasätter hela romanprojektet och anklagar författaren för att sentimentalisera och romantisera hennes liv.

Naturligtvis är det precis det Stridsberg gör. Valerie Solanas var en tragisk och trasig människa, en intelligent men fullkomligt oresonlig kvinna som långsamt körde sitt liv i botten. Romanens titel ”Drömfakulteten”
syftar på övertygelsen att människor som Stridsberg (medelklass, normalitet, stadga) kan lära sig något viktigt om livet av outsidervarelser som Solanas (mentalsjuka, horor, knarkare). Att verkligheten på något sätt är mycket verkligare på livets undersida och att utslagna människor därför är visare och mer autentiska.
Det är en irriterande inställning, och Sara Stridsberg är allt annat än ensam om den. Men genom att problematisera och ironiskt dissekera sin egen fascination lyckas hon ändå göra något intressant av vad som hade kunnat bli både jolmigt och stötande.

”Andy Warhol parasiterade på andra människors blodiga minnen och erfarenheter” får både Solanas och hennes advokat uppbragt säga i romanen. Det är lätt att koppla de orden till Stridsbergs romanprojekt - eller biografiska romaner över huvud taget. Att göra litteratur av en verklig persons livsöde - vad är det om inte ett parasiterande på andra människors blodiga minnen och erfarenheter?
Det ligger ingen moralisk värdering i det
konstaterandet, det som räknas är ju om författaren skapar något konstnärligt intressant av sina verklighetslån. Det gör Sara Stridsberg, och jag hoppas att hon hittar fler livsöden att parasitera på.