Visst är det så att en av den spanska 1900-talspoesins mest omtumlande diktsamlingar tidigare har blivit utgiven på svenska, ett par gånger dessutom, i tolkning av den heroiske introduktören Artur Lundkvist, som verkligen kunde skynda en modernistisk poet till mötes och lyhört ta vara på de allra djärvaste metaforer. Artur Lundkvists översättning av Federico García Lorcas klassiker Poet i New York, på spanska postumt utgiven 1940, efter att Lorca under bestialiska former hade blivit avrättad av fascistiska frankister 1936, som ertappad homosexuell skjuten tills döds genom att en pistol fördes in i hans analöppning och fyrades av.

Det blev slutet för Lorca, det gångna århundradets mest nyskapande spanskspråkige poet. Han var då 38 år gammal.

Dessförinnan hann Lorca skriva en vidunderligt metarfortät och intellektuellt svindlande poesi. Marika Gedin har tidigare tillsammans med Anders Cullhed översatt, med mycket lyckat resultat, en del av Lorcas poesi. Hon tar väl vara på en del element i Lundkvists gamla översättning. Hon vet vad hon gör, sensibelt och smart, och hon gör det enligt min uppfattning bättre än sin respektinvande föregångare. Det är förstås därför hon vågar sig på det, att hon vet att hon kan ge mer. Detta är en översättning som det sjunger om, som ter sig precis och som därför genast bör ersätta de översättningar av Artur Lundkvist som publicerades 1959 och 1984. Lundkvist var den store introduktören, inget tvivel om den saken, men han har fått en efterföljare som verkar vara mera noggrann. Så ska det bli.

En av höjdpunkterna i ”Poet i New York” är Lorcas inspirerade hyllningsdikt till den amerikanska poesins fader Walt Whitman, homosexuell liksom Lorca själv. I den dikten, en av de bästa i boken, den mest kända av dem dessutom, hyllar Lorca sin föregångare i varma ordalag, den enda värme som han har att erbjuda New York och USA:

Inte ett enda ögonblick, gamle,

vackre Walt Whitman

har jag slutat att se ditt skägg

fullt av fjärilar

eller dina manchesteraxlar

slitna av månen

eller dina jungfruliga

appolinska lår

eller din röst som är en pelare

av aska;

gamling, vacker som dimman.

Det är en energisk, uppvaktande hyllning, i många strofer. Om man ska hänga upp sig på något hos Lorca, är det hans egendomliga aversion mot judar. Marika Gedin låter oss se den. Det är ärligt.