Nina Burton är litterär upptäcktsresande, en av våra allra främsta. I essäsamlingarna ”Resans syster, poesin” och ”Den nya kvinnostaden” utforskade hon viktiga aspekter av Europa och Europabilden. ”Flodernas bok” ansluter till temat genom att följa de slingrande ådror som har hållit igång vår del av världen; floderna vilka format inte endast Europa, utan också, skall det visa sig, författaren själv.

Skickligt för Nina Burton in läsaren i det vaga gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap. I förbifarten passar hon på att kommentera ålarnas doftminnen, iskristallernas oändliga variation och den infernaliska, sydfranska mistralens uppkomst efter skogsskövlingen av Cevennerna – för att nu bara nämna några få exempel.

Men det är alltså floderna som står i centrum, tre stycken närmare bestämt. Och även om deras betydelse i det geologiska kretsloppet och som kommunikations- och transportleder är given, glömmer hon aldrig att en flod först och främst alltid har två stränder. Längs dessa har gränser dragits, drömmar drömts och litteratur och handel blomstrat. Nina Burtons eleganta och stilistiskt pregnanta essäer handlar om det, om fast och flytande, intellekt och känsla, och just därför måste hennes floder förstås som så mycket mer än bara ett utdraget stycke geografi. För de flyter även i oss.

Enligt en gammal schweizisk folksaga bodde en dvärg högt uppe i bergen. Bland sina skatter hade dvärgen en safir och en smaragd. När de smälte bildades floderna Rhône och Rhen. Om dvärgens vidare öden är inget känt, men sant är att de två flodernas källflöden i Alperna inte ligger långt ifrån varandra.

Nina Burton inleder sin flodfärd bland murmeldjuren uppe vid Rhôneglaciären, där dvärgens gröna smaragd smälte. Vid glaciären är floden ännu inte en flod. Men det som skall bli stort har en gång varit litet, och någonstans i de sedimentfyllda glaciärbäckarna tar Rhône form.

Detta hade kunnat bli upptakten till en meandrande kärleksförklaring, men författaren tvingas snart konstatera att resan går längs en av Europas mest utbyggda floddalar, med kraftverksdammar, kemiska industrier, kärnkraftverk och dånande motorvägar. Och något meandrande är det alls inte fråga om, för den industrialiserade floden är till stora delar kanaliserad och rinner förutsägbart och lojt mot havet utan åthävor.

Annat var det på Nobelpristagaren Frédéric Mistrals tid. Och det är med honom, eller rättare sagt hans bok ”Sången om Rhône” från 1897, som Nina Burton färdas. En äventyrlig pråmfärd från Lyon, i Mistrals efterföljd, står på författarens önskelista. Men på den tämjda floden har forna tiders pråmskeppare ersatts av gourmetkryssningar. Fast nere i Camargue, vid Saintes-Marie-de-la-Mer, bär romerna fortfarande sitt skyddshelgon, svarta Sara, i mäktig procession ner till vattnet. De vilda tjurarna som Burton siktar är dock huvudsakligen vilda kor.

Och så väntar safiren, Rhen. Den 1324 kilometer långa floden som tar sina första trevande steg vid källsjön Lai de Tuma och med full kraft slutligen forsar ut i Nordsjön efter att under resans gång i tur och ordning varit Schweiz, Tysklands och Nederländernas längsta vattendrag. Vems är då Rhen, Rhein, Rhin eller Rijn? Är det ens samma flod? Och vad betyder i så fall samma?

Identitetsfrågan tar aldrig överhanden under flodfärderna. Dock framskymtar den glimtvis, och då med eftertryck, eftersom författarens släktingar från olika länder är som bäckar och rännilar vilka alla, samtidigt, rinner i henne. Därför, skriver hon, ”sjunger biflodernas sång starkast i mig”.

Essän om Rhen är en lysande bok i sig. Elegant vävs Faustfiguren och Alsacevinet samman med renässanshumanismens framväxt och det är svårt att inte bifalla argumentet om flodernas betydelse för intellektuell utveckling. Att Petrarca började vid Rhône, Erasmus fortsatte vid Rhen och att vi finner Francis Bacon längs Themsen, blir med ens alldeles självklart.

I avslutningskapitlet om Themsen når författarens essäkonst nya höjder. Men så har hon också goda kamrater med sig under resan från Seven springs till Southend: Kenneth Grahames godmodiga gynnare Paddan, Mullvaden och Vattenråttan. För att nu bara nämna några personligheter i Nina Burtons briljanta bok.