Carl-Johan Vallgren (född 1964) har gett ut nio romaner och novelsamlingar. Som artist har han gett ut fem album, senast ”Livet” 2007.
Foto: DAn Hansson
Det börjar inte så bra. På ett slags lågoktanig Klas Östergren-prosa presenterar Carl-Johan Vallgren antihjälten i sin nya roman Kunzelmann & Kunzelmann . Han är den viljelöse halvintellektuelle skribenten Joakim Kunzelmann, ruinerad missbrukare av droger, sex och lyxliv, son till den andre Kunzelmann, den världsberömde konstkonservatorn, exiltysken Viktor. Det fortsätter inte så mycket bättre: Viktor hittas död och samtalen under ett utdraget begravningskaffe med omisskännligt Maria Lang-stuk låter oss ana att det var något skumt med både hans liv och död.
En bra bit in i boken är läsaren allvarligt bekymrad. Varför har författaren till den magiska romanen ”Den vidunderliga kärlekens historia” (2002) åstadkommit dessa själlösa transportsträckor? Sedan börjar det lyckligtvis vända. Långsamt och ganska trögt, men det finns ju utrymme.
Det avslöjas tidigt att Viktor Kunzelmann var inte bara konservator utan även förfalskare, den skickligaste världen känt. Detta blir den tematiska motorn under allt som sker och inledningen till en lång historia på två tidsplan som knyter far och son Kunzelmanns öden till varandra och fyller ut de många vita fläckarna i faderns biografi.
Viktor Kunzelmanns växelrika öden som föräldralös småkriminell, urkundsförfalskare och homosexuell koncentrationslägerfånge i nazisternas Tyskland följs av en flykt till Stockholm, där han får möjlighet att utbilda sig till konservator, och samtidigt, i det fördolda, till förfalskare. Vid sin död lämnar han efter sig en omätligt värdefull konstsamling, tror åtminstone hans son i desperat penningbehov…
Romanen växlar mellan Kunzelmann den äldres liv i Berlin och Stockholm från 20-talets början till 50-talets slut och hans sons tillvaro i Sverige på 2000-talet. Joakims redan förvirrade liv rörs ytterligare om vid faderns död, och hans försök att sälja de tvivelaktiga tavlorna han ärver för honom i kontakt med gangstrar och andra skumma personer.
Frågor om ärlighet och bedrägeri binder samman berättelsens viktigaste motiv, förfalskningen och sexualiteten. Viktor och hans kolleger inom konstbranschen är till stor del homosexuella och Viktor själv trakasseras ständigt i både Tyskland och Sverige: han misshandlas, rånas, utsätts för utpressning och hamnar i koncentrationsläger. Men värst av allt är att samhället förmenar honom rätten att bygga sitt liv kring uppriktig kärlek. Det uttalade kravet är att han skall botas från sin ”sjukdom”, eller åtminstone bortse från den och ingå ett resonemangsäktenskap. Samtidigt som denna falskhet på det personliga planet är ett oförsonligt krav, krävs absolut äkthet av konsten, och stora resurser sätts in på att avslöja förfalskningar. Denna dubbelmoral framstår som avgörande när Viktor sväljer de moraliska dubierna och blir förfalskare. Samtidigt väljer han falskheten också på det privata planet och gifter sig för att via de barn han vill ha skapa åtminstone någon kontinuitet i livet.
Det nu som skildras genom Joakim Kunzelmanns liv är en spegelvändning av situationen hans far levde med 50 år tidigare. Var och en är fri att leva ut sin sexualitet som den vill, men frågan om äkthet har blivit totalt ointressant, till den grad att hela samhällets korrumperas. Vallgren excellerar i beskrivningar av tv:s reality show-värld, av pornografins massiva utbredning, av livsstilsförljugenheten och av ett intellektuellt liv som består av meningslösa upprepningar av de klichéer som ger symboliskt kapital idag men inte längre i morgon. Han låter en luttrad porrfilmsproducent säga: ”Det är som om människorna i vår del av världen existerar i högst ett halvt dussin varianter. Det finns liksom ingen originalitet längre. Inte ens i perversionerna. Allt går mot likriktning. Folk lyssnar på likadan musik, de läser likadana böcker och tidningar, klär sig i likadana kläder och dricker likadant kaffe i likadana Starbuckskaféer.”
Så uppstår den tvetydiga situationen att de misshandlade bögarna ur det förflutna blir ett moraliskt ideal, människor som verkligen fick svara för det de var.
Tvetydigheten fortsätter i romanens suggestivt konstruerade upplösning, som är en massiv happy end , där varenda konflikt löses upp och alla får vad de önskar sig. Efter 500 sidor romantext ägnad svek och falskhet låter författaren läsaren tänka vad han vill om det.
”Kunzelmann & Kunzelmann” visar sig till slut vara en genomtänkt och läsvärd roman. Imponerande är inte minst alla de kunskaper Carl-Johan Vallgren skaffat sig om konstvärlden och förfalskandets teknik, om det homosexuella livet i 30-talets Berlin och 50-talets Stockholm och om mycket annat. De ger texten soliditet.
Oproblematisk är boken dock inte. Det beror främst på att skillnaderna i kvalitet mellan Viktors och Joakims historier är ganska stor. När Vallgren dyker ner i det förflutna får hans prosa liv och suggestionskraft. I nuet är den flackare. Teserna sticker fram och avsikten verkar ofta alltför tydligt vara att illustrera dem.
