Det finns ämnen som har en viss blomningstid trots att de är obehagliga. Man kan säga att deras popularitet går i vågor. Plötsligt handlar varannan bok om ett särskilt ämne, det blir svårt att hitta det originella i enskilda verk, de tycks skrivna med samma koncept. För några år sedan var det inne med texter om övergrepp, incest, pedofili men också kvinnomisshandel och vanskötsel av barn. Böckerna var ofta jagberättelser, ibland följdes de av hot om stämning, upprörda protester, insändare och debattartiklar. En nedtystad, ihjältigen verklighet stod för dörren.

Kim Leines debutroman Kalak är en sådan bok. Det är en jagberättelse av den sort som kallas modig. Berättelsen är trovärdig och därför dubbelt sårbar.

Kalak betyder en äkta grönländare. Kim är norrman, mer hemma i Danmark än Norge och allra mest hemma på Grönland. Han är född 1961 och är utbildad sjuksköterska i Danmark, dit han rymt 17 år gammal. Fadern har tidigt gett sig av till Danmark, nu kommer Kim efter. Fadern som lever med en yngre man i Köpenhamn blir glad över att se sin son. De har många år att ta igen. Och sonen, som nu befrias från Jehovas vittnens strama tyglar, är lycklig över att få bo hos sin far.

I början är allt en idyll, om än luggsliten. Kim får arbete i en blomsteraffär, han skaffar vänner, dricker vin och går på operan med sin musikälskande far. Han kan också bjuda hem sina klasskamrater till lite annorlunda fester där det inte snålas med vin, öl eller hasch och favoriträtten chili con carne. Han är en lycklig pojke som tar för sig av friheten.

Men Kim befinner sig i ett förrum till helvetet. Nästan omärkligt lockas han in i sexuellt umgänge med fadern. När fars vän Svend har gått till sitt arbete är det Kims tur. Snabbt blir han upplärd, snabbt blir den påtvingade närheten en vana.

Han tycker om när fadern berättar om sitt förflutna. Pappan har gått i frisörlära i Köpenhamn, och när han kommer i kontakt med Jehovas vittnen grips han av deras lära, låter döpa sig och reser till Norge som missionär. Han hamnar i en trakt i Norge där hans nya trosbröder erbjuder honom en ny livsstil. Sex är tillåtet före äktenskapet om det sker mellan medlemmar av samma kön. Faderns frisersalong blir ett paradis. Det är modernt med Presleyfrisyrer och brylcreme, de unga pojkarna avlöser varandra, församlingen och hustrun blundar för eskapaderna. Men i sin sexuella lycka slår han över och efter en varning blir han utesluten ur församlingen.

För Kim väntar en liknande livsstil. Men han är också nyfiken på kvinnor och bygger upp ett försvar mot faderns närmanden. Han skaffar sig en gedigen utbildning, gifter sig och får två barn. Med hustrun drömmer han om att arbeta långt från Danmark.

Han söker sig till Grönland, till Nuuk. Nu möter han den vita tystnaden, det ljungande mörkret, den bländande skarsnön med sina främmande tecken, sagor om stjärnfall och frustande sälar, ett språk som tränger ihop konsonanterna i korta huggande läten.

Kim går in för att bli grönländare, en kalak, att bli äkta. Han pluggar grönländska, han lär sig laga grönländska läckerheter, han skaffar sig en båt och fiskar. Han dövar sig med att bli en helt annan. Och någon brist på kvinnor råder det inte. Visserligen ligger hatet mot danskar som ett ständigt sorl under vardagen, men Kim visar genom sin vilja att anpassa sig att han är en annorlunda dansk. En sort det inte finns många av.

De så kallade anpassningsavsnitten är en stor behållning, i synnerhet om man läst Grönlands stora prosaist Ole Korneliussen. Hans bok ”Det andet dyr” sjuder av hat och förakt mot danskarna, och han har själv, för säkerhets skull, översatt novellerna till danska. Korneliussens prosa är lysande i all sin svärta men man kan behöva motgift. Visst innehåller Leines bok fördomsbekräftande avsnitt om självmord bland unga och gamla, men här finns också livsglädje och framtidstro.

De sexuella partierna urartar till en sorts undergångsakter och är samtidigt nödvändiga. De är ju besvärjelser mot vidriga övergrepp. Kvinnors kärlek lindrar. Uppgörelseromanen ”Kalak” är en viktig bok om ett okänt land. Intressant är romanen på många sätt. Man är tacksam för skönhetsupplevelserna, den nakna, brännande prosan, stormens sång i kurande träkåkar, tassars stämplar i snötäcket, snabba fåglar på isglittrande, orörliga vingar.

Man är också tacksam för att Leine lär oss att till exempel imperfekt saknas i grönländskan, man säger exempelvis ”jag träffar honom igår”. Det låter befriande med ett evigt presens. Man får en nukänsla, det som sker är viktigt just nu. Och romanen om Kim, med sin uppgång och nedgång, har en tydlig nukänsla. En viktig, vacker, stormande och segrande bok, som aldrig kan hamna i glömskans imperfekt.