Ett barndomsminne, eller möjligen en dröm, och ett par rader från en psalm anger både utgångspunkten och livsupplevelsen i Kerstin Norborgs nya roman Kommer aldrig att få veta om hon hör . I minnet, eller ”den första bilden”, ligger romanjaget ihopkrupet. Hon spänner sin ”kropp i ett skrik” och hoppas att hennes mor skall höra skriket, att ”det hopskrynklade ansiktet och de små knytnävarna som slår i luften inte arbetar förgäves utan ändå gör avtryck i hennes kropp”.
Bilden är drastisk, språket obönhörligt konkret i sin förening av skilda sinnesförnimmelser. Men minnet är också osäkert. Den lilla flickan lämnades tidigt bort. Hennes mor var döende, och flickan får växa upp hos sin faster och hennes man.
Romanen gestaltar en minnesprocess. Långt fram i livet besöker den bortlämnade flickan huset där hon tillbringade sina första år. Hon försöker komma tillrätta med minnena och sveken, både från barndomen då hennes ställföreträdande mamma gav en kamrat pengar för att leka med henne, och från sitt eget äktenskap där hon efter makens död blev varse ett stort antal förtroliga brev från en kvinna som kanske var hans älskarinna.
Hon försöker också att i sitt inre rekonstruera den biologiska modern Estrids liv, från uppväxten i Lund till åren i Hälsingland som lärarinna då hon också träffade sin make Johannes. Och hon följer även spåren efter mor- och farföräldrarna.
Det ger inte bara konturerna av hennes egen historia, det blir också en svensk socialhistoria i miniatyr; hur de kvardröjande lantliga livsmönstren bryts mot en framväxande modernitet antyds inte minst genom äktenskapet mellan Estrid och Johannes. Men även i brytningen mellan flickan själv och de äldre anförvanter hon senare knyter an till synliggörs de sociala förändringarna under årtiondena kring andra världskriget.
Men Kerstin Norborg skriver inte endast en roman om minnena, utan också om minnet. Redan efter ”den första bilden” ställer huvudpersonen frågan vad som går att minnas.
Hon återger några ord i ett brev från Estrid till Johannes, sedan Estrid överlämnat henne till sin svägerska. Det är den enda anteckningen hon har efter sin mor.
Varifrån kommer minnena? Berättelser som kvinnan hört längre fram i livet, men hennes faster röjde också undan det förflutna. Man skall inte bära med sig för många minnen, ansåg hon. Minnet framställs inte som bedrägligt, men som bräckligt. I rekonstruktionen av det förflutna försöker kvinnan övervinna flyktigheten och förlusten, men hågkomstens bräcklighet antyds också i psalmen som Estrid själv bestämde för sin begravning:
”Fort skyndar tiden som en ström
Och sköljer alla bort.
Vår levnad liknar mest en dröm,
förgäten inom kort.”
Hur omsorgsfullt kvinnan än försöker återskapa det förflutna, blir det bara bloss i mörkret, eller något snabbt bortsköljt.
Den insikten ger Kerstin Norborgs nya roman dess grundackord. Men det är ingen tragisk insikt, mer en upplevelse av luttrat vemod. Och det är ingen insikt som hotar att slå sönder minnet. Det är en underliggande känsla, en melankoli som ger resonans åt kvinnans sökande. Romanen analyserar inte minnet. Den gestaltar och återger de konkreta minnena hur bräckliga dessa än är.
I sin precisa och varsamt antydande prosa ger Kerstin Norborg ödesmättade interiörer från de skånska och hälsingska miljöer där hennes gestalter rör sig och laddade bilder från ett föreställt, men ändå reellt liv. ”Kommer aldrig att få veta om hon hör” är en mycket vacker roman.
