Förlaget marknadsför romanen Ciona som en erotisk bildningsroman med boudoirfilosofiska övertoner. Det är en dålig försäljningsstrategi, som gör både publiken och författarinnan en otjänst. Den som vill läsa pornografi blir besviken. Romanen innehåller ett par snapshots och ett hastigt avbrutet samlag, detta sagt som konsumentupplysning. Mer än en erotisk bildningsgång, gestaltar den därtill en personlig upplösningsprocess med erotiken som beståndsdel.
Romanen är skriven under pseudonym. Författarinnan är än så länge anonym. Hon framträder under det bibliskt laddade namnet Tamara T.
Syftningen är uppenbar. Tamar var gift med Judas son Er, som väckte Herrens misshag och fick plikta med sitt liv. Då tog Onan Tamar till hustru, men han lät sin säd falla till marken då han visste att barnen skulle räknas som hans bror Ers avkomma. Och Juda lägrade Tamar i tron att hon var en prostituerad, vilket gav upphov till budet i Tredje Moseboken: "Du får inte lägra din svärdotter".
Romanen handlar om sexualitet med förhinder och om maskspel. Den kretsar kring två kvinnogestalter: romanjaget och den undanglidande Gabriella, alltid omtalad i tredje person. Gabriella har många tillfälliga sexuella kontakter, men hon söker bekräftelse från en man som hon hade samlag med i en rottingstol på ett hotell i Paris. Romanjaget iakttar Gabriella, kvinnan som alltid tränger sig emellan när hon förälskar sig. Och Onans förspillda säd ger en tolkning åt de många aborter de båda kvinnorna genomgår.

Men hur skall vi tolka förhållandet mellan romanjaget och Gabriella? Redan på första sidan skriver Tamara T:
"Hon kupar båda händerna över brösten och trycker ihop dem som i en behå. Värmen från den nakna huden ger en känsla av trygghet och kontroll. Brösten får inte riktigt plats i hennes händer. Hon har små händer, och små bröst. För små tycker hon själv. Det vänstra bröstet är svullet, det växer alltid inför ägglossningen. Han fick henne att tycka om den rundade formen, sa att det var kvinnligt och att alla människor är osymmetriska."
Kanske är "trygghet" och "kontroll" två nyckelord. Texten uttrycker en tydlig objektiveringssträvan, ett försök att skapa kontroll. Gabriella kan vara en projektion, en bärare av romanjagets driftsimpulser, men också sinnebilden för en förnekelse av dem. Vi får tidigt signaler om att romanjagets medvetande är spjälkat i två gestalter. Problemen vid ägglossningen knyts till dem båda, vilket även antyder en traumatisering av födandet. De många aborterna knyter också samman kvinnorna, liksom det faktum att Gabriella lockar romanjaget till en snabb förförelse, en kravlös sexakt, för att ta över förförelsen när jaget uttrycker sin tvekan.

Mot slutet av romanen glider också de båda gestalterna mer tydligt samman i ett desperat försök att förföra den man som berättarrösten hela tiden riktat sig till; det kan vara samma man som vi iakttog i rottingstolen i Paris.
Men vi vet inte säkert. Texten är på en gång öppen och sluten: öppen i de tolkningsmöjligheter den lämnar, sluten i den själsliga erfarenhet den speglar. Och kanske inte bara sluten, utan även statisk: några tablåer återkommer genom hela romanen. Det är en pojke med en röd ballong. Kvinnan minns honom från en bilderbok. Han materialiseras inför henne flera gånger: som sinnebild för en längtan bort, eller uppåt. Även bilden av mannen i rottingstolen återkommer, vilket understryker textens starkt stiliserade karaktär.

Dessa bilder, liksom avspjälkningen av driftsimpulserna, blir tecken för kvinnans försök att utöva kontroll. Men även en annan längtan tränger fram. Kvinnan är genetiker. Hennes skräck för födandet kan bero på moderns öde; hennes mor blev mentalsjuk efter förlossningen. Själv vet hon allt om ärftlighet, säger hon och korrigerar i förbifarten Simone de Beauvoirs tes att ingen föds till kvinna.
Kvinnan forskar om olika sjöpungsarter. Romanen har sitt namn efter Ciona intestinalis, som är en så kallad solitär sjöpung. Sjöpungarna är omgivna av ett skyddande hölje. De tar upp näring genom att filtrera vatten genom organismen, och de är hermafroditer. Den solitära sjöpungen sitter fast.
Allt detta antyder att romanens detaljerade skildringar av sjöpungarnas liv är själsliga projektioner. Kvinnan är en solitär. Hon sitter fast i en förlamande förnekelse av sin sexualitet, liksom inkapslad i ett hölje. Hennes medvetande är mest ett indifferent filter som intrycken strålar genom.

Och hennes längtan att överskrida könet speglas i skräcken för födandet, aborterna och hennes sexualiserade betraktande av bilder på kvinnor.
När kvinnan tittar på affischer av balettflickor eller fotografier på kvinnor involverade i sadomasochistiska rollspel, uttrycker det en längtan att tränga bortom könet. Bildernas esteticerande inramning, liksom själva bildramen, innebär en gräns som markerar trygghet och kontroll, men även en kritik av det statiska könet och en vilja att överskrida dess gränser.
"Ciona" är en tät text. De återkommande bilderna ger den en statisk karaktär, men de öppnar också för associationer i skilda riktningar. Tamara T har skrivit en suggestiv roman, som leker med våra förväntningar, samtidigt som den kritiskt underminerar kategorier som subjekt och kön.