Huvudpersonen i Maryse Condés roman ”Desirada” söker efter sina rötter, men hon finner sin försoning bortom idén om rötter, bortom den sanning om sin härkomst som hon så förtvivlat sökt.
Marie-Noëlle föds utom äktenskapet i början av 1960-talet. Hennes mor Reynalda är bara 15 år. Hon lämnar sin dotter hos en äldre kvinna på Guadeloupe och flyttar till Frankrike. Marie-Noëlle lever ett harmoniskt liv med kvinnan och hennes älskare, kunder eller välgörare; prostitutionen är ett tungt motiv i romanen, och Maryse Condé skildrar den utan moralism och förenklade sociala kausalförklaringar.
Men Marie-Noëlle rycks upp ur tryggheten när Reynalda vill förenas med henne i Frankrike. Flickan är tio år gammal, och det är början på hennes infernovandring, i medvetandet och i den fysiska livsmiljön. Marie-Noëlle möter inte en kärleksfull mor. Hon tyr sig till styvfadern, sin halvbror och väninnorna. De får alla på något sätt en ställföreträdande roll för henne; de fyller tomrummet efter modern, den okända pappan och den förtroliga tryggheten hos kvinnan på Guadeloupe.
Marie-Noëlle söker sanningen om sin härkomst. Vem var hennes far? Varför lämnade Reynalda henne? Hon berättar att Marie-Noëlle blev till i en våldtäkt. Reynaldas egen mor höll i henne, medan hennes älskare och arbetsgivare våldtog henne, gång efter annan.
Så tar långsamt en historia om svek och övergivenhet form, en berättelse om förtryck både på det personliga och det sociala planet. De koloniala och patriarkala mönstren i samhället samspelar med de personliga förhållandena men utan att Maryse Condé hemfaller åt ett enkelt avspeglingstänkande. Samspelet är konfliktfyllt och spänningsladdat, även på förklaringsnivån.
Inte heller finns det något försonligt eller förlåtande i den unga flickans nya, och kanske mer nyanserade, bild av modern. Hon inser istället att hon själv håller på att upprepa sin mors liv, formad och förbannad av henne:
”Naturen sviker sina förpliktelser. De kvinnor som upplevt Reynaldas erfarenheter förvandlas från offer till bödlar. Så att de blir som dessa förkrympta träd på savannerna, dessa vedartade träd med bara stammar och grenar, som varken ger blommor eller frukt.”
Samtidigt tycks det ytligt sett gå bra för de båda kvinnorna. Reynalda forskar i sociala frågor, och Marie-Noëlle blir även hon forskare sedan hon gått genom åtminstone helvetets förgårdar: uppväxten hos modern, sjukdom, ett märkligt beroendeförhållande till en ung musiker, den ena meningslösa sexuella affären efter den andra. Men framgången är bara ytlig. Marie-Noëlle slits mellan den akademiska medelklassmiljön i New England och den nergångna stadsdel i Boston, där hon levde med sin pojkvän när de kom till USA för att söka hans lycka som musiker.
I sin jakt på sanningen drabbas hon också av den ena besvikelsen efter den andra. Olika sanningar står mot varandra, hon inser att hon kanske aldrig får veta vad som verkligen hände.
Men i den insikten spirar också hoppet, ett hopp som nära korresponderar med hennes allt större medvetenhet om det koloniala förtrycket och dess prägling av främst kvinnorna i kolonierna. Det spirande hoppet hänger också samman med att Marie-Noëlle slits mellan olika hemvister: Guadeloupe, Frankrike, USA. Och hon inser att hennes enda frihet, bortom sanningen och idén om den ”naturliga” hemorten, ligger i den nomadiska medvetenheten, i en monstruös identitet formad av lögnerna om ursprunget och i avsaknaden av en förankring som tvingar fram fixerade identiteter och förhållningssätt:
”På ett sätt gör min monstrositet mig unik. Tack vare den äger jag varken någon nationalitet, något land eller något språk. Jag kan förkasta alla dessa trakasserier.”
Maryse Condé gestaltar Marie-Noëlles inre processer med en obönhörlig lojalitet. Huvudpersonens perspektiv styr berättandet. Ingenting läggs tillrätta på en överordnad nivå i texten. Läsaren tillåts aldrig veta mer än Marie-Noëlle. I den subjektiva prosan bryts också klarsyn och naturalistisk åskådlighet mot en mytologisk cirkularitet, både i den gestaltade erfarenheten och berättandet. Maryse Condé för hela tiden berättelsen tillbaka till dess utgångspunkt, som för att sätta förändringarna i Marie-Noëlles gryende insikt i relation till den statiska erfarenhet som präglat henne.
”Desirada” är en lysande roman, det tredje mästarstycket som förlaget Leopard ger ut av Maryse Condé. Vågar vi hoppas att den följs upp av författarinnans omdiktning av ”Svindlande höjder” i ”La Migration des cœurs”?
