Det finns författarskap som lever och utvecklar sig i en fåra vid sidan om trender och moden. När man upptäcker ett sådant gläds man, men man påminns samtidigt om att den sortens litteratur lever farligt. När jag under en veckas entusiastisk läsning av Håkan Andersons senaste roman ”Den vita väggen” talar med vänner och bekanta om honom tycks få känna till honom och ännu färre ha läst honom.
Det är häpnadsväckande, för med sina tre romaner sedan debuten 2004 med ”Breven” är han en av Sveriges starkaste berättare: en helt egen röst med ett allvar och en omsorg om språket som får det mesta av vad som skrivs i romangenren idag att te sig ytligt, inställsamt eller knaggligt.
Anderson skriver en svenska som tar spjärn mot vardagsspråket utan att det för den skull blir manierat eller svårläst. Han har hyllats – av Michel Ekman i denna tidning – som en nutida Eyvind Johnson. Men han är mer elegisk än Johnson, och betydligt mer fallen för essäistiska utvikningar à la Proust. Men först och främst är han sin egen.
Liksom i sina två tidigare böcker lägger han i den nya boken pussel med flera berättelser, med brev, dagböcker och intervjuer. Här finns en ramhandling: någon (Anderson själv?) hittar en dag i ett skolbibliotek på Gotland ett manuskript författat av Anton Karlgren (som också förekom i Andersons förra bok ”Om en ensamstående herre”).
Karlgren skriver om den tyske filosofen Hermann Reiter som 1961, mitt i en lysande karriär, plötsligt och spårlöst försvinner från universitetet i Heidelberg. Några decennier senare publiceras så några böcker i Reiters namn. Men har han verkligen skrivit de nya böckerna? Lever han och i så fall var? Och varför har han dragit sig undan offentligheten?
En historia om skuld och sonandet av en skuld tar form. Läsaren förs i sicksackbana runt om i Europa, tillbaka till Reiters förflutna, och till kontakten med Constanza, en ung kvinna som Reiter aldrig träffade men vars dagbok i ett avgörande ögonblick räddade hans liv.
Långsamt och metodiskt expanderar berättelsen; den kommer att handla om krigsförbrytelser, om motståndskamp, om överlevnad mot alla odds och – inte minst – om andlig och moralisk värdighet.
När Reiter, ”Den vita väggens” undflyende huvudperson, som ung, tysk krigsfånge i engelsmännens tjänst, inser värdet av det långsamma läsandet är det en fingervisning om hur Andersons bok bör läsas. Jag upplever det handgripligen och inte helt oproblematiskt; för först på sidan 138 är jag verkligen inne i den labyrintiska romanen.
Men då sker undret: boken öppnar sig, likt den målning av Gainsborough som Constanza drömmer om att gå in i: landskapen och platserna sinnliggörs, personerna lever upp. Det känns plötsligt som en ynnest att få vistas i Håkan Andersons romanuniversum; han har förmågan att intensifiera världen som omger läsaren. ”Du sköna, nya värld, som är befolkad med sådant folk!”, tänker jag med Miranda i Shakespeares ”Stormen”.
Men den värld som ”Den vita väggen” skildrar är långtifrån bara skön. Även om boken till stor del utspelar sig på en soldränkt grekisk ö i ögruppen Tolvöarna, i ett idylliskt Heidelberg och i Ostfriesland med sina skira dagrar, och beskriver allt detta med en förunderlig poetisk precision, är det en mörk historia som träder fram.
De avgörande händelserna utspelar sig i nazismens och krigets Tyskland under 30- och 40-talen. Den idylliska grekiska ön inte långt från Kos visar sig ha en historia av brutala krigsövergrepp. De allierades bombning av Hamburg får en viktig roll. Här finns skakande dokumentära partier, men strama och faktiska, utan allt parasiterande på andras lidande och utan all sensationalism, så vanliga egenskaper i romaner om historiens grymheter. Håkan Anderson vet att inlevelse skapas bäst med det återhållna och exakta.
Förmågan att länka faktiskt med fiktivt är en av romanens stora kvaliteter. Det sker ibland oväntat och lekfullt, som när Reiter liftar med verklighetens Julio Cortázar, eller besöker Arno Schmidt, författaren till ”Zettels Traum”, 1900-talets bokstavligt talat tyngsta roman. Andersons vision av människan är liksom EM Forsters i ”Howards End” ett ”only connect”: se sambanden, låt människor i romaner gå i lika mirakulös förbindelse med varandra som i verkliga livet. Den fantastiska kartan som pryder insidorna till ”Den vita väggens” pärmar och visar relationerna mellan tider, platser, människor, musikstycken, böcker i Håkan Andersons alla tre romaner vittnar om författarens magiska sambandstänkande.
”Den vita väggen” diskuterar som ingen annan roman jag vet just nu svårigheten att ställa sig utanför de historiska skeendena men också de pris som oreflekterad delaktighet i dem för med sig.
Och litteraturen, som den unika kombination av utanförskap och delaktighet den är, är där en nödvändig dröm. Vad är frihet, vad är flykt i den drömmen, vad är fångeskap? Anton Karlgren reflekterar:
”Det var nog inte ovanligt att en författare alltmer skrev in sig i sin egen värld, ett beprövat sätt att skriva bort den smärta som världen tillförde, för så länge berättelsen pågick fanns egentligen ingen annan värld och den lockelsen i att skriva kunde man aldrig bortse ifrån.”
