Hermann Hesse skriver: ”Vi vandrare är alla så beskaffade. Vår vandringsdrift och vårt vagabondskap är till en stor del kärlek, erotik. Reseromantiken är till hälften inget annat än förväntan på äventyr. Till sin andra hälft är den emellertid omedveten drift att förvandla och upplösa det erotiska.”
Citatet anmäler sig i minnets labyrinter under läsningen av Tomas Löfströms biografi ”Den siste resenären”, om Torgny Sommelius (1928–1963), den mystiske tidningsmannen från Helsingborg, vars korta liv slutade i ett brinnande privatplan på Trinidad. En playboy och äventyrare, berömd en gång för sina böcker om en resa i folkvagnsbuss till Afghanistan och Indien.
Det var på 50-talet, på den tiden då reselitteraturen var lika populär som kriminalromaner är i dag. Oräkneliga författare sökte sig till fjärran länder. Sten Bergman var ännu i full sving, fastän han framstod som ett fossil, och på den andra flanken förebådade Jan Myrdal 60-talets flod av politisk rapportprosa.
Sommelius liknade ingen annan; en romantiker vars verk påminde om självbiografiska romaner, förklädda till reseskildringar. Allt var ett äventyr, hans liv, och ingen är bättre skickad att berätta denna historia än Löfström, som slukade Sommelius böcker i barndomen, innan han själv började resa och skriva och så kom att hålla en genre vid liv.
”Den siste resenären” är frukten av många års arbete, ja decennier. På gott och ont. Författaren har tagit sig tid att gå igenom tusentals brev och andra dokument, och intervjuat släktingar, kollegor och flickvänner. Den rikt illustrerade boken ter sig därför något överlastad, men eftersom Löfström i likhet med Sommelius litar till sitt språk, till stilen och rytmen, förlåter jag strax dess omfång.
Efter en släktkrönika med rötterna i 1600-talet, vars huvudfigur är fadern Ove Sommelius, chefredaktör på Helsingborgs Dagblad, får vi följa den unge resenären på hans rastlösa färd, från de tidiga reportageresorna i Jugoslavien och Nordafrika, till katastrofen i Port of Spain, då han befann sig i början av en flygresa, ensam i en Cessna, som var tänkt att bära halva jorden runt.
Vad var det som drev honom? Hesse mal i mitt bakhuvud. Och svaren kommer till sist, som antydningar i alla fall. En klassisk historia om den ensamme mannen på drift, på jakt efter… ja. Kärleken kanske, eller livet självt. Om friheten finns mycket att säga, och Löfström gör det bra, bland annat genom att betrakta sig själv och sina egna resor världen över, ibland bokstavligen längs de vägar Torgny Sommelius färdades före honom.
”Den siste resenären” är på så vis inte bara berättelsen om en bortglömd författare och en djupdykning i svenskt 50-tal, utan också en nyckel till Tomas Löfströms eget författarskap och till en litterär genre som kom att förtvina i televisionens och massturismens tid. Synd bara att boken saknar personregister. Man undrar ibland vad förlagen tänker med.
