Myller, färgexplosion, kollage, långnosade djurfigurer. Den finlandssvenska konstnären, illustratören och formgivaren Linda Bondestams bilder är omisskännliga. 16 böcker har det blivit hittills, 13 på svenska och tre på finska.
Det som man främst förknippar med Bondestams bilder är nog de klara och myllrande färgerna. Ironiskt nog var budgeten för debutboken, ”Katastrofer och strofer om slummer och stoj” (2003) med dikter av Stella Parland, så snäv att endast två färger fick användas.
Bondestam lyckades ändå göra något bra av det hela och boken blev en livlig uppvisning i chockrött och svart som gick hem i alla led. Som första finlandssvenska barnbok nominerades den till Finlandia Junior samt prisbelönades av Svenska litteratursällskapet i Finland. Därifrån har Bondestam gått från klarhet till klarhet, publicerat en eller flera böcker i stort sett varje år, och 2010 nominerades hon välförtjänt till Alma-priset.
Samarbetet med Stella Parland fortsatte med det andra undantaget från färgfyrverkeriet, Bondestams illustrationer till ”Delirium. Romanen om en hund” (2004), en lika märklig som rolig berättelse som inte ska sammanfattas utan läsas. I de detaljerade, svarta tuschillustrationerna fick Bondestams förkärlek för mystiska småkryp blomma ut. Sidorna kryllar av pricksäkert fångade hybridfigurer där människohuvuden placeras på djurkroppar och tvärtom.
Men i övrigt pratar vi alltså färg. Brokigt stormönstrat, randigt och prickigt möter enfärgade färgfält i ett uttryck inspirerat av 1960- och 70-talens bildvärldar. Bondestam arbetar även med platta ytor som medveten estetik, och bilder som kommunicerar genom färg, form och textur snarare än djup. I sin kollageteknik sätter hon samman material och ytmönster av olika slag: urklipp ur böcker och tidningar, biljetter och andra pappersbitar, tusch, tyg. Fram ur detta överflöd träder allt från stadsvyer till det ofta multikulturella persongalleriet.
Bilderböckernas texter står inte Bondestam för. De är huvudsakligen skrivna av finlandssvenska författare och poeter som Stella Parland, Minna Lindeberg, Annika Sandelin och Malin Kivelä, men även vår egen Ulf Stark. Återkommande teman är konflikter av olika slag, ofta kretsande kring barn eller djur som är stökiga eller oförstådda. Både ”I en grop i Kalahari” (2007), ett uppfostringsdrama som utspelas i öknen, och förskoleskildringen ”Lo Fridlyst” (2009) av Minna Lindeberg hör till denna kategori (recenserade i SvD 28/1 2008 respektive 5/1 2010).
Ett annat viktigt spår är skildringar av kärleken, och särskilt värd att nämna från första halvan av Bondestams karriär är ”Den förträfflige herr Glad” (2004) med text av Malin Kivelä, om den glade men ensamme herr Glad som försöker närma sig den surmulna nyinflyttade grannen fröken Citron. Här ser vi det första tecknet på att kollagetekniken ska komma att bli en viktig del i Bondestams bilderboksskapande.
Produktionen under de första åren är i övrigt lite ojämn. Det är tydligt att Bondestam letar sig fram till ett uttryck, och pendlar mellan ett mer svepande uttryckssätt med bredare penseldrag som emellanåt ger ett lite slarvigt intryck, och en mer detaljerad och kontrollerad stil. Någon gång har hon också haft oturen att paras ihop med bilderboksmanus som innehåller alltför mycket text, vilket också har påverkat helheten.
Mot slutet av millenniet har Bondestam dock hittat hem i sitt uttryck. Slag i slag kommer nu den ena fulländade boken efter den andra, med stringens och vitalitet i varje linje.
Först ut är ”Businnan” (2009), bilderboken om det livliga mjukisdjuret med samma namn med text av Annika Sandelin (recenserad i SvD 27/7 2009). Den följs av ovan nämnda ”Lo Fridlyst”, ”Gnatto Pakpak” (2010), ett bestiarium i pekboksformat med text av Stella Parland, samt ”Diktatorn” (2010) av Ulf Stark, en samling dikter om en pojke som utforskar hur det är att ha makt och bestämma genom att vara diktator för en dag (båda recenserade i SvD 1/3 2011).
I vinter är Bondestam aktuell med två bilderböcker, ”Allan och Udo” med text av Minna Lindeberg, och en uppföljare till det senaste samarbetet med Annika Sandelin, ”Businnan blir kär”. Båda är ytterligare ett bevis på att Bondestam har landat i ett bildberättande som känns helgjutet och unikt.
Liksom tidigare, framför allt i ”Diktatorn”, förstärker hon berättelsernas teman genom sina symbolrika kollagebilder. I de båda nya böckerna är grundtemat åter kärlek och följdriktigt hittar vi hjärtan insmugna lite varstans i bilderna.
”Allan och Udo” är något så ovanligt som en öm skildring av kärleken mellan två äldre män, 81-årige Allan Lindström och hans man Udo Bismarck. Redan de båda porträttbilderna av männen visar deras olika temperament; medan Allan försöker skapa julfrid är Udo arg, arg på att han har blivit gammal och överflödig och inte längre får flyga ”kors och tvärs i atmosfären”. Hans oförmåga att komma i kontakt med sin livsgnista gestaltas symboliskt, bland annat av den frusna jorden och ett modellflygplan ännu i delar.
Allan vill att Udo ska vara som förr, och han vädjar: ”Ta oss här- ifrån, till drömmarnas land.” Och det gör Udo. De forna vingarna växer ut på honom och de två männen flyger ut över hustaken i staden, ett rikt och vackert uppslag som bär Bondestams alla kännetecken. Orange-bruna huskroppar har satts samman av tidnings- och bokurklipp, papper av olika färger och gräng, vävtapet och handskriftsfragment. Och så en palm som sticker in i bilden från höger, för att illustrera att detta är en dröm och då kan vad som helst hända.
Det gör det också. Berättelsen tar en ny vändning och blir ett mörkt svartsjukedrama, men även om drömmen är otäck medför den ett perspektivskifte, en bearbetning och en försoning. Kärleken vinner i längden.
I Bondestams andra aktuella bok återkommer alltså Businnan, som flickan Petra hittade och tog med hem i första boken. I nya ”Businnan blir kär” möter hon kärleken. Åtminstone är det vad hon tror. Petras kompis Ellen kommer på besök och har med sig Rackham, också en mjukishund. Det uppstår kärlek vid första ögonkastet och Rackham föreslår att de ska rymma. Tass i tass ger de sig iväg, men det blir inte som Businnan har tänkt sig. Och när hon återvänder till sin matte uppdagas det snart att hon är dräktig.
I bilderna finns dock även en annan berättelse. På ett uppslag i början har föräldrarnas bröllopsfoto en central plats, och mamman har en betydligt större rondör än i första boken. Rondören återkommer, liksom detaljer i bilderna – en mammatidning med omslagstexten ”Att föda hemma” till exempel – som pekar på att det inte bara är Businnan som snart ska föda.
På sista uppslaget går mamma och pappa med ett småsyskon i en BB-vagn, framför går Petra med Businnan och Valpinnan i ytterligare en. Återigen har leken med mjukisdjuren, genom Bondestams detaljrika och inkännande bilder, utvecklats till en berättelse om ett barns bearbetning av sin vardag genom leken. Och återigen har Bondestam bekräftat sin position som en av Nordens mest framstående bilderbokskonstnärer.
