Delvis självbiografisk, kallar journalisten och författaren Mian Lodalen sin nya roman Dårens dotter. Boken skiljer sig från hennes tidigare romaner om lesbisk kärlek och intriger. Det är berättelsen om Connie, flickan med för lite fett på kroppen och för många tovor i håret, som längtar hjärtat ur kroppen efter sin avlidna mamma och som ska träffa sin pappa varannan helg. En pappa som är bohem, estradör, charmör, fängelsekund och kondomförsäljare. Som kör bil på isen, gråter när han inte kan ta med nya porschen in i lägenheten och tar med dottern på porrfilm. Och som bara dyker upp när han själv känner för det.

–Jag har vetat i hela mitt liv att jag ville berätta om pappa, men jag visste inte hur. Men jag har varit tvungen att dra en gräns och normalisera, annars hade det hela blivit för galet, ingen människa skulle tro på det jag skrivit. Fast jag är inte så fin i kanten att jag störs av diskussionen om exakt hur självbiografisk den är. Jag förstår att man undrar, och förstår att det är kittlande. Men pappan i boken ligger naturligtvis oerhört nära pappa i verkliga livet, säger Mian Lodalen.

Att skriva boken om pappa har varit smärtsamt. Men arbetet satte den slutgiltiga punkten för ilskan hon känt. Ilskan över pappans ansvarslöshet, hans sätt att inte se henne, inte skydda henne. Men framförallt för att han inte fanns där. Boken, och tio år i terapi.

–Jag blev tvungen känna in honom, förstå honom och reflektera över varför han har gjort som han gjort. När man är förbannad vill man inte att människor ska vara mångfacetterade. Det är som när man blir dumpad, det enklaste är att se personen som ett svin rakt av. Men människor är varken goda eller onda, och inte min pappa heller, säger Mian Lodalen.

Och ja, Mians pappa har läst boken. Men att berätta att hon faktiskt skrivit den satt långt inne, hon skrev i smyg och när boken nästan var klar kom pappa på besök. Mian hade hjärtklappning, berättade att hon skrivit en roman. När pappan svalt besvikelsen över att hon inte skrivit hans memoarer så läste Mian ett kapitel för honom. Han grät och jämförde sin dotter med Hemingway.

När han senare läste hela boken fick han en stroke.

–Ödets ironi! Där låg han i sjuksalen med mitt manus fladdrande i hela rummet. Självklart ligger han där och håller låda med personalen och skämtar och säljer in min bok, säger Mian Lodalen och tar sig för pannan.

I dag ses de då och då och är ”on speaking terms” säger Mian och betonar att hon vare sig skrivit en hämndroman eller ett fadersmord.

–Det hade jag gjort om jag skrivit boken för tio år sedan. Nu är det en bättre roman, eftersom jag inte är förbannad längre. Jag är glad att jag har väntat såhär länge, jag var inte längre full av hat och ilska när jag skrev den. Dessutom har jag inte vågat skriva den tidigare.

Även om Mians pappa orsakat mycket smärta och en självutlämnande bok, kan hon också se på honom med blida ögon.

–Han var gränslös, galen och fantastisk rolig. Hur förbannad jag än har varit de få gånger vi har setts i mitt vuxna liv, har han alltid fått mig att garva. En sådan gränslös pappa, som inte förstår ett barns behov, kan vara helt förödande men jag klarade att interagera i hans galenskap. Kanske för att vi båda inte riktigt är som vi ska.

Hur lika är ni, du och din pappa?

–Äpplet faller väl inte så hemskt långt från trädet, på gott och ont. Jag är också en bra berättare och talare. Och jag kan väl känna igen mig i det där med kvinnorna också, vilket kanske inte är så himla bra alltid. Men jag kämpar som ett djur för att bli en vuxen person. Jag är barnslig, men försöker verkligen ta ansvar för mitt eget liv och inte fastna i en taskig barndom. Det är skillnaden mellan oss, han har aldrig stannat upp och tagit något ordentligt ansvar.

Och utan sin pappa hade Mian Lodalen inte varit författare.

–Han har gett mig berättandet. Han har visat mig hur lustfyllt det kan vara att berätta. Jag ville förändra världen och skriva, men på ett annat sätt.

Själv hoppas Mian Lodalen att Dårens dotter ska kunna ingjuta hopp i andra. Att yngre läsare ska stanna upp och tänka: kunde Connie resa sig så kan jag.

– Fast så vill jag att det ska vara hela tiden. Jag kan ju knappt avsluta en krönika utan att allt ska vara så himla positivt. Jag ska alltid hålla på och ingjuta något slags hopp i alla.

Du är en extremt positiv person med andra ord?

–Haha, nej, verkligen inte. Pappa är det däremot. Det borde jag ha lärt mig av honom, det är bara hej och hå och allt är toppen. Där vilar inga ledsamheter.