Oswald Spengler är idag för de flesta ett okänt namn. Årtiondet efter första världskriget var han emellertid en författare på allas läppar. År 1918 utgav han första delen av sitt verk ”Västerlandets undergång” – andra delen utkom 1922. Boken blev en sensationell bästsäljare. I ett slag blev den knappt 40-årige läroverksläraren en av Europas mest uppmärksammade historiker. Spenglers verk har sin udd riktad mot upplysningens framstegstanke. Historien rymmer enligt honom ingen ständig utveckling till det bättre, istället har den en cyklisk karaktär: civilisationer uppstår, blomstrar och går under.

Detta förlopp gäller alla kulturer, också de västerländska som redan nått sin kulmen och nu står på tur att duka under. Spenglers synsätt var djupt deterministiskt och socialdarwinistiskt. Däremot tillskrev han varken klasser eller raser någon betydelse för det historiska förloppet. Och i sin aristokratiska och antidemokratiska upphöjdhet tog han även avstånd från nazismen.

Om denne märklige man, hans lika märkliga verk och dess mottagande i Sverige har historikern och förre medarbetaren vid Riksarkivet James Cavallie skrivit en mycket läsvärd bok. Efter en kort karakteristik av Spenglers liv och historiesyn gör Cavallie en omsorgsfull och fascinerande genomgång av böckernas mottagande i Sverige, liksom av Spenglers resa till Norden 1924.

Översikten formar sig – och här ligger bokens styrka – till en kulturhistorisk exposé över debattklimat och kritiker, akademiska forskare och skribenter i främst mellankrigstidens Sverige. Även om man insett det tidigare förvånas man på nytt av hur mycket öppnare, kunnigare och kvickare den intellektuella debatten var under 1920- och 1930-talet än idag.

Kommentarerna om tidsandan och Spengler av intellektuella som Arthur Engberg, Torsten Fogelqvist, Erik Hedén, Olle Holmberg, John Landquist och Per Meurling – för att bara nämna några namn – framstår som vore de hämtade från en kulturell guldålder. Intressant nog kommenterades däremot Spenglers bok varken i Tyskland eller Sverige av professionella historiker.

Oswald Spenglers böcker översattes till svenska först 1996–97. I Svenska Dagbladet uppmärksammades de stort av tidningens dåvarande kulturchef respektive streckarredaktör, Peter Luthersson och Kay Glans. Hade det inte varit för Cavallies bok hade man kunnat uppfatta både översättningen och kommentarerna från 1990-talet som ett slutord över en glömd tänkare. Men det är uppenbart att Spenglers lika provokativa som spekulativa idé om Västerlandets ofrånkomliga tillbakagång fortsätter att fascinera. Cavallies bok är ett gott exempel på detta.