Det kunde man ju hoppa upp och sätta sig på, att advokatparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons dokumentärroman Hans majestäts olycklige Kurt, om den så kallade Haijbyaffären, skulle få en mycket stor uppmärksamhet i medierna långt innan boken kommit ut: vårt behov av snusk och slask och slisk tycks vara omättligt. Men Haijbyaffären är intressant, inte minst när det gäller rättssäkerheten, eller snarare ur rättsrötesynpunkt. Det tidiga 50-talet var nämligen rättsröte­affärernas gyllene tid. Vilhelm Moberg sade ifrån och tillsammans med många andra såg han konspirationer överallt. Det rörde sig om homosexuella nätverk bland högt uppsatta personer, framför allt när det gällde den så kallade Kejneaffären, där en bigott pastor såg bögkonspirationer – icke existerande, såvitt jag vet – i varje skrymsle och vrå.

Men hur var det då med Kurt Haijby och hans affär? Denne var en småkriminell, hal och uppenbarligen osympatisk person. Han var en misslyckad restauratör som 1952 dömdes till åtta års fängelse för att ha utpressat Gustaf V. Han krävde pengar för att inte avslöja sin homosexuella förbindelse med den åldrade och senile kungen. Författarna är säkra på sin sak: majestät och undersåte hade haft en dylik förbindelse. Andra, som Stig Hadenius, menar att det inte går att fastställa. Svenska Dagbladets förre chefredaktör, Gustav von Platen, ansåg att kungen onekligen var homo- eller bisexuell, men att något förhållande mellan de båda inte exi­sterat.

Hovet betalade dock ut ansenliga summor för att Haijby skulle kunna leva ett extravagant lyxliv, i blotta förskräckelsen över att det eventuella förhållandet skulle komma till allmänhetens kännedom. Jo då, lock lades på här och där, fast allmänheten visste nog, eller trodde sig veta.

Efter att ha läst denna dokumentärroman vet jag inte riktigt vad jag skall tro. Ebervall och Samuel­son presenterar en diger litteratur- och källförteckning, de diskuterar emellertid aldrig detta material. Vad är fakta och vad är fiktion? Här finns aldrig några gränsmarkeringar. Här finns förvisso detaljerade skildringar av kungens och Haijbys sexuella möten. Dock, vilken är källan? Är det påhittat eller stöds texten av dokument? Är källan Haijbys två ”självbiografiska” böcker och i så fall hur trovärdiga är de? Den enligt författarna tjänstvilliga personalen vid hovet lär väl åtminstone inte ha följt med in i kungens sovrum för att betrakta det hela?

Man kan ju undra vart toleransen när det gäller homosexualitet plötsligt har tagit vägen, efter det att snart sagt varenda politiker har gjort vågen under Pridefestivalen. Borde inte gamle V-Gurra snarast nu framställas som en bögikon?

Det intressanta är snarare just rättsrötan. Överheten bar inte sitt svärd förgäves och den makthungrige överståthållaren Tors­ten Nothin visste att hugga när det gällde. Att sänka Haijby blev närmast en passion för honom och hans gelikar. Haijby dömdes för en utpressning som kanske bara var tiggeri. Hur mycket författarna än har grävt får man ingen klarhet.

Själv lutar jag nog åt att den osympatiske mytomanen Haijby faktiskt utsattes för grova rätts­övergrepp, inte minst genom att rättegången hölls bakom lyckta dörrar. Snart spekulerade varenda kotte om hur kung och medborgare rullade i sänghalmen.

Så ämnet i sig är inte ointressant. Men som roman är denna bok direkt usel, emellanåt rena pilsnerfilmen, fylld av sakfel och töntigheter. Som när kungens ­accent eller rentav göteborgska eller skånska skrivs ut närmast fonetiskt. Den vacklar mellan svag gestaltning och faktaupprepningar, det pladdras beskäftigt och det blir titt som tätt bara buskis. Den komplicerade personligheten Haijby, vem han nu var, får inte en psykologisk förklaring som är tillfredsställande. Gestaltning och dramaturgi drunknar i de oändliga förklaringarna.