På scenen är Patti Smith kompromisslös men generös, hon ser sin publik rätt i ögonen. Hennes energi och totala närvaro påminner mer om Bruce Springsteen än Bob Dylan. Men det är snarare med rockpoeter som Bob Dylan, Jim Morrison och i viss mån Jimi Hendrix som hon känner en djup frändskap. Den store inspiratören är dock i första hand Arthur Rimbaud (som fattig 16-åring stal hon hans ”Illuminationer” i ett antikvariat) men hon har också tagit intryck av amerikansk beatpoesi och engelske poeten, konstnären och mystikern William Blake.
Patti Smith är med andra ord en självklar del av en imponerade amerikansk rockpoetisk tradition. Namnen är många men alla har det gemensamt att de funnit sceniska uttrycksmedel för sin poetiska vision. Det var därför logiskt att Patti Smith efter många års poesiskrivande scendebuterade tillsammans med Lenny Kaye och hans gitarr på St Mark’s Church – New Yorks främsta scen för avantgardepoesi – och att hon nästan 30 år senare var en av artisterna som (tillsammans med Ed Sanders och Tuli Kupferberg) hyllade Allen Ginsberg i en stor minnesceremoni i The Cathedral Church of St John the Divine 1998.
Patti Smith var – är? – en romantisk rebell med en ovanligt stark hemhörighetskänsla, för sin ursprungliga och nya familj, vännerna, kärlekarna och kollegerna. Hennes närmaste – och det är ganska många – beskrivs kärleksfullt och lojalt i memoarboken ”Just Kids” som nu utkommer på svenska.
Det är en bok som självfallet läses med facit i hand. Huvudpersonerna Patti Smith och Robert Mapplethorpe är ju idag välkända, men i ”Just Kids” får vi veta hur det gick till när deras respektive konstnärskap erövrade världen. För boken handlar minst lika mycket om Mapplethorpe som om författaren själv – att skriva deras historia var ett löfte hon gav när han var döende i aids.
Läsaren får ett inträngande och mycket personligt porträtt av Mapplethorpe. Smith beskriver vackert deras unga och vänfasta kärlekshistoria som också överlever hans sociala strävanden och sexuella ambivalens. Konstnärsdrömmarna förenar dem, han målar och gör collage, de tecknar, hon skriver poesi. Till en början utan framgång och i fattigdom, ströjobb håller dem vid liv. De lovar att alltid stödja varandra, hon förutspår hans framgång och han hennes.
Det är senare hälften av 60-talet och början av 70-talet i New York, konsten, rocken och drogernas pulserande centrum. Himmel och helvete, här pendlar ”de som är” och ”de som vill bli” mellan framgång och undergång. Man rör sig i snäva cirklar mellan vattenhålen Chelsea Hotel, Max’s Kansas City, St Marks Church och Warhols The Factory.
Efter några år på drift mellan boställen tar paret Smith Mapplethorpe in på Chelsea Hotel, detta nedslitna, romantiserade, myt- och sorgomspunna bostadshotell. Men de har hittat hem och det är här som deras öde beseglas, det är nu de vinner inträde och respekt i New Yorks illustra konstnärskretsar – rockartister, målare, poeter, designer och modeskribenter. Mapplethorpes envetna och långvariga arbete för att bli erkänd konstnär – att mäta sig med Warhol – kröns med framgång. Slumpmässigt börjar han fotografera med en polaroidkamera för att senare utveckla och skapa skandalsuccé med sina erotiska bilder.
Patti Smith lär känna beatpoeter som Allen Ginsberg (han försöker ragga upp henne i tron att hon är en vacker pojke) och Gregory Corso, pjäsförfattaren Sam Shepard, Todd Rundgren och många andra av dåtidens rockadel.
Vilken rocknostalgiker blir inte grön av avund inför en scen som denna i baren intill Chelsea: ”Vid bordet till vänster satt Janis Joplin och höll hov med sitt band. Till höger längst bort satt Grace Slick och Jefferson Airplane tillsammans med medlemmar ur Country Joe and the Fish. Vid det bortersta bordet mitt emot dörren satt Jimi Hendrix med en blondin och åt med sänkt huvud och hatten på.”
Så kan ”Just Kids” också läsas, full av interiörer, episoder och anekdoter. Men även tragik. De många olyckliga liven, självmorden och hur det kom sig att en generations briljanta hjärnor gick under i droger eller offrades på framgångens altare, för att parafrasera Allen Ginsberg.
Det är fascinerande läsning, inte minst för den som är intresserad av 60- och 70-talens fattiga bohemliv på Manhattan. Det är också här på Chelsea som amors pilar går i spridda riktningar, kärleken krackelerar när Mapplethorpe fullt ut bejakar sin homosexualitet. Vänskapen förblir, trots alla deras nya män, livslång. Robert Mapplethorpe dör i aids 1989.
Vid ett besök i slutskedet ser Patti Smith honom somna in, precis som hon gjorde första gången de träffades, tjugo år tidigare. Det är en stark och djupt rörande slutpunkt. I början av boken, när hon redogör för spridda barndomsminnen, finns en liknande smärtpunkt. Hon berättar hur hon, pojkflickan som egentligen aldrig ville växa upp, blir gravid efter ett kort äventyr. Hon tar sitt ansvar, föder barnet som genast lämnas bort för adoption. Förlusten är tvåfaldig, dels det bortlämnade barnet, dels att naturen visat att hon nu är vuxen.
När hon 300 sidor senare skriver ”Robert fick diagnosen aids ungefär samtidigt som jag upptäckte att jag väntade mitt andra barn” (egentligen hennes tredje) inser man att hon stängt av delar av sitt känsloliv – där finns en hemlig sfär som ingen annan har tillgång till. De stora sorgerna i sitt liv bär hon i tysthet. Hon är i viss mening en överlevare, några av de viktigaste personerna i hennes liv dog aktiva och relativt unga.
Kanske är det också en förklaring till den förvånande distans med vilken Patti Smith skildrar sitt konstnärsliv – ”my sins are my own, they belong to me”. Noteras kan också att den idag så politiskt vokale Smith helt saknas i boken (då pågick trots allt Vietnamkriget). Hennes prosa är rättfram, välavvägd och okomplicerad, mycket olik hennes poesi – och scenpersonlighet – som är betydligt mer vildvuxet temperamentsfull och aggressiv.
Samtidigt med ”Just Kids” utkommer nämligen diktsamlingen ”Oskuldens tecken” (”Augueries of Innocence”, Övers: Niclas Nilsson och Marie Silkeberg, 64s, Brombergs). Böckerna kan med fördel läsas parallellt. Här finns tematiska och personella beröringspunkter men det är uppenbart att i dikterna talar en inre röst av annat slag än i ”Just Kids”; en röst som ibland blir ännu starkare av ett tänkt gitarrackord.
