Det ska vara listor på allting numera, samt kategoriska värderingar av generaliserande slag (”Puttes bar har stans bästa latte”). I bästa fall kan det vara småcharmigt, i sämsta bara löjligt – som DN:s topplista över böcker, ihopsatt av tidningens kritiker, där vi kan få veta att NN ”knep förstaplatsen”, som om det vore den allsvenska tabellen. Och vi möter en rad böcker med titlar som ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, ”Tusen svenska klassiker” och ”1001 album du måste höra innan du dör”. Böckerna blir allt fler, också av det mer sofistikerade slaget, som Harold Blooms ”Västerlandets kanon”. Dylika böcker kan väl fungera som minnesuppfriskare eller uppslagsböcker, men också som ett tecken på intellektuell slöhet. Snabbildning att stoltsera med inför en beundrande publik.

Nu finns ännu en sådan här bok att möjligen njuta av och använda till snabbildning, Andrew Taylors ”Böcker som förändrade världen. De 50 viktigaste böckerna genom tiderna”. Titeln skvallrar om en romantisk och höggradigt idealistisk syn på litteraturens kraft, och ingen skulle hellre än jag se att böcker verkligen kunde förändra denna jämmerdal till det bättre. Men som när det gäller alla generaliserande påståenden undrar jag (liksom om latten): har författaren verkligen läst (smakat) alla mer kvalificerade böcker så att han vet att just dessa förändrade världen? Och att de var de viktigaste?

Nej, redan i förordet är han en mer försiktig general och betonar att det är böcker som påverkat sin samtid eller framtiden och att det givetvis rör sig om ett personligt urval. Sådant kan diskuteras i det oändliga och jag avstår därför ifrån det.

Och visst finns här böcker som verkligen betytt något för att påverka samtid och framtid: Bibeln, Koranen, Darwins ”Om arternas uppkomst”, Marx och Engels ”Kommunistiska manifestet” och Newtons ”Principa Mathematica”, för att blott nämna några titlar.

När det sedan gäller skönlitteraturen blir det mer problematiskt. Nog hade Harriet Beecher Stowes ”Onkel Toms stuga” en viss betydelse för opinionsbildningen före det amerikanska inbördeskriget, men var alls icke en av orsakerna till dess utbrott (vilket Taylor heller inte påstår).

Men andra böcker kan man sannerligen undra över. Hur har Harry Potter-sviten förändrat världen? Eller Dickens ”En julsaga”? Jo, när det gäller den senare så får vi veta att den lade grunden till det moderna engelska julfirandet, vilket får sägas vara ett ganska blygsamt kriterium på att ha förändrat världen. Det är ju snarare så att de listade skönlitterära böckerna inte har förändrat världen, utan annan litteratur, som Flauberts ”Madame Bovary”. Den moderna romanen var den med om att skapa, men knappast den moderna världen. Dock, småtrevlig läsning rör det sig om. Och bra faktarutor.

Tyvärr störs läsningen av brister i såväl översättning som faktagranskning. En sak är användandet av den tidstypiska anglicismen karaktär istället för gestalt eller person. Här finns också grova missar som aldrig borde ha släppts igenom. Tag kapitlet om Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse, ”En studie i rött”. I ett citat säger Holmes att han har ett yrke och förmodligen är ensam om det i världen, ”jag är privatdetektiv”. Men det säger han ju inte, utan ”Jag är en konsulterande detektiv” och betonar samtidigt att privatdetektiver finns det gott om! Holmes uttrycker sig också förklenande om Gaboriaus fiktive detektiv Lecoq, med de citerade orden ”en simpel inbrottstjuv”. Här har översättaren blandat ihop ”burgler” (inbrottstjuv) med originalets ”bungler” vilket korrekt skall översättas med ”klåpare”.

Säga vad man vill om Lecoq, någon inbrottstjuv var han inte. Dessutom borde nog en bearbetare ha hittat ett annat sätt att uttrycka format istället för antal ord, vilket vi inte använder i Sverige.