Han har varit en ihärdig kritiker av USA:s krigföring i Vietnam och Irak, han har med utgångspunkt från myter och sagor grans­kat könsrollerna, han har poängterat bristen på goda auktoriteter i det moderna samhället, han har som poet hävdat att man ska hålla sig utanför de akademiska kretsarna och han har, med sina rötter i Norge, varit en flitig översättare av skandinavisk litteratur till engelska: Robert Bly. Det finns mer att förteckna på denne flitige amerikans meritlista – och vad somliga anser vara meriter, betraktar andra förstås som fatala felsteg: han har inte precis bemödat sig om att bekvämt försvinna in i tapeten, utan har framhärdat med sina mer eller mindre kont­roversiella åsikter.

För oss är han känd för att ha översatt bland andra Tranströmer, som i sin tur har översatt Bly; ibland kan man tycka att somliga dikter av Bly kunde ha varit skrivna av Tranströmer och tvärtom. En brevväxling mellan de två gavs ut 2001.

I år fyller Bly 82, vilket inte hind­rar att han verkar yngre än någonsin. Detta bevisas övertygande av Min dom blev tusen år av glädje, som innehåller dikter ur de fyra senaste diktsamlingarna ”Meditations on the Insatiable Soul” (1994), ”Morning Poems” (1997), ”The Night Abraham Called to the Stars” (2001) samt ”My Sentence Was a Thousand Years of Joy” (2005). Dikterna är översatta av Bo Gustavsson och Magnus Ringgren; Gustavsson har dessutom skrivit ett utmärkt förord. Trots att boken bär spår av att vara hastigt producerad, sluter den sig ändå vackert till raden av tidigare volymer med Bly i svensk översättning.

Mycket handlar det om att försonas med sakernas tillstånd, att nå balans: ”Det måste finnas mörker / även kring de dagar då vi dansade på vägen.” Eller samma tanke, formulerad från andra hållet: ”Minsta småsak gör mig lycklig ikväll! / Om vi minns och bejakar hur eländigt / detta liv är, kan vi sjunga i timmar.”

Detta låter som en förfaren författares föga överraskande försök att nå ett slags stilla visdom i takt med sin stigande ålder. Det överraskande ligger i de friska associativa sprången, som gör dikterna till vindlande slingor av hisnande infall.

Avklarnad visdom handlar det sällan eller aldrig om i dikterna, utan mer om en ständigt levande spänning mellan olika förhållningssätt och livsattityder, myter och episoder, infall och iakttagelser. Och inströdda med ojämna mellanrum finns poetens själv­ironiska reflexioner eller godmodiga bedömningar av den egna prestationen: ”Robert, vissa bilder i denna dikt sitter precis rätt. / Den är nog så bra som det går att skriva, / om man bor kvar i begärets gamla värdshus.”

I efterhand anklagar han sig för att ha varit alltför människofrånvänd. När han i en dikt recenserar sin debutdiktsamling, tycker han sig höra en röst som den gången varnade för ordet du, eftersom det kunde få honom att tänka på närhet: ”Vi vet ju / att det inte kan ske. Vi har ditt bästa för ögonen.”

Det hindrar inte att det finns ett starkt stråk av ensamhet i de dikter den efterkloke skriver fyra, fem decennier senare.

”Hela mitt liv har jag gjort det jag själv velat”, säger han, med både suverän inkonsekvens, om man ser till hans recension av sin egen tidiga diktning, och lika ­suverän sorglöshet när det gäller de referenser han stödjer sig på och de storheter han strör in i sin poesi.

Den form han i sina två senaste diktsamlingar har skapat, byggd av sex treradiga strofer, som en amerikansk och mycket fri motsvarighet till den stränga persiska ghazalen, ger honom både viss stadga och möjlighet till gräns­överskridningar: ett instrument för en poet som överlistar alla stelnade former.

Så kan han också överlista intigheten och se den som ett myller – med en robust utgångspunkt i björnbärssylt:

Björnbär har så många ansikten att sylten

blir ett slags tjocknat töcken. Vi tycker

alla om att äta den trögflytande sylten av intet.

Jag blir glad, då varje strof slutar med samma

ord. En vän säger: ”Om du gillar det,

måste du vara en av sekreterarna hos intet!”

Den intighet som har många sek­reterare, är mer det osorterade alltet än det tomma intet. I all stillhet har Bly därmed givit en bild av konstnären, som genom att ge form åt det formlösa livet skapar levande sammanhang.