Det var ideologin som bar det högsta ansvaret. Det var kommunismens fel att det gick som det gick. Det var inte fattigdomen, inte tekniken, inte individerna utan tankesystemets egen visionära kraft som ytterst frambesvor 1900-talets troligen värsta kriminella gärning, Sovjetunionens brutala terrorkrigföring mot den egna befolkningen. Detta har sagts förr, men nu har det också sagts med eftertryck och med akademisk pregnans på svenska. Författaren heter Klas-Göran Karlsson, professor i historia, och han säger det i sin nyutkomna bok Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen.
Trots att Stalintidens massavrättningar, utrensningar och omänskliga fångläger numera är välkända företeelser även för icke-specialister har det kommunistiska folkmordet inte fått tillnärmelsevis lika stort utrymme i den allmänna debatten som det nazistiska. Företrädare för partierna till vänster om socialdemokratin har i decennium efter decennium sökt sopa brotten under mattan och gömma miljoner och åter miljoner lik i garderoben. Det finns fortfarande gott om debattlystna försvarare av Lenin och Stalin i Sverige.
Tänk efter själv: nog har de flesta av oss instinktivt lättare för att acceptera en extrem kommunist än en extrem fascist? Nog var Stalin bättre än Hitler? Jag betvivlar att svensken i gemen kommer att förskjuta perspektivet under överskådlig tid. Segraren skriver som bekant historien, och det kommer att dröja länge innan andra världskrigets segrarmakter, inklusive Sovjetunionen, förlorar sina hävdvunna glorior.
Faktum är emellertid att miljontals människor dog i sovjetiska arbetsläger eller svalt ihjäl i planmässigt organiserad hungersnöd.
Fakta är väl belagda. Men varför? Vem eller vad låg bakom? Klas-Göran Karlsson, som är en av Sveriges främsta kännare av modern rysk historia, har länge analyserat problematiken och fokuserar på just denna fråga i sin nya bok. Hans slutsats är att den kommunistiska ideologin i Ryssland fick en särskilt destruktiv kraft genom att den förenade föreställningen om total frihet från det gamla tsaristiska samhället med ett förföriskt lockande perspektiv om ett kommande jordiskt paradis. ”Det var en ideologi som rättfärdigade att de levande gång efter annan offrades för de ännu ofödda, att människor oupphörligt förvandlades till själlösa och manipulerbara objekt...”. Individen måste konstant underordna sig ett högre syfte, vilket aldrig fick ifrågasättas. Ändamålet helgade medlen.
Givetvis är kommunismen inte det enda svaret, men ideologin fungerar som felande länk och sammanhållande kriminellt kitt i Karlssons redogörelse. Därtill kommer en mängd företeelser, vilka samspelade i kommunistisk regi: de politiska ledarnas intentioner, terrorapparaternas egen bisarra logik, spänningen mellan terrorn i Kreml och terrorn i lokalsamhället, och så vidare. Karlsson sällar sig till de historiker som inte nöjer sig med att analysera den högsta makten i Sovjetunionen utan visar på hur hela samhället var fullständigt ”impregnerat av terror” även långt under politbyråns horisont.
Boken - vars enda egentliga svaghet är det för den otränade läsaren besvärande bruket av akademisk terminologi - innehåller upplysande forskningssammanfattningar, historiska översikter och en genomgång av flera perspektiv som har utarbetats i syfte att bringa klarhet i en historia som är så vidrig att det vanliga mänskliga intellektet knappast kan förstå den.
Detta gör ”Terror och tystnad” till ett mycket användbart arbete för den som önskar sätta sig in i ämnet utan avancerade förkunskaper. Med professor Karlssons bok i handen eller på diskussionsbordet blir det i praktiken omöjligt att komma runt den kanske värsta enskilda statsförbrytelse historien känner. Må den få många läsare!
