Jag har stor sympati för Pauline Wolffs författarskap. Att skriva samma bok flera gånger om, eller att envist genomlysa och fördjupa sina teman som den positiva versionen av samma beskrivning lyder, tycks henne helt främmande. Dessutom tycks det döljas en västernromantiker i Pauline Wolff.

Åtminstone utspelas hennes nya roman, Swede , i vilda västern. Prisjägaren Jan ”Swede” Anderson är romanens gåtfulla centrum. Han dyker upp då och då, men är ofta blott indirekt närvarande genom andra personers minnen av honom, och deras jakt på honom.

Pauline Wolff skiftar perspektiv och växlar mellan olika berättarröster. Vissa gestalter får vi följa som ett ”vi”, andra i jagform och några i tredje person. Eftersom romanen i hög grad handlar om hämnd och ogärningar innebär det också en tänkvärd vittnespsykologisk vinkling i rakt nedstigande led från Kurosawas ”Rashômon”. Men även Jonathan Kaplans film ”Bad Girls”, tv-serien ”Deadwood” och Mobergs ”Utvandrarna” gör sig påminda under läsningen.

Ty Pauline Wolff berättar om tre systrar som vill hämnas ett brott som ”Swede” begått mot deras familj. Under sökandet försörjer de sig på prostitution och tjuvnad, och de kan vara nog så våldsamma när situationen kräver det. Wolff skriver om dem på ett kärnfullt språk, fyllt av obsceniteter och blodiga effekter. Men hon berättar också om nybyggarnas strävsamhet, främst personifierad i ”Swedes” syster Katarina Trager, eller Katie som brodern kallar henne.

Pauline Wolff skriver om en mytologiskt laddad tidsmiljö. Det är ofrånkomligt att andra tolkningar av västernmyten speglas i hennes roman. Men samtidigt tycker jag att romanen spretar åt för många håll. Alla rösterna är inte nödvändiga. Jag är inte säker på att systern Katie tillför så mycket. Kanske vore det bättre om Pauline Wolff hade renodlat jakt- och hämndhistorien. Det är ändå det motivet som mest tycks fascinera henne. De bästa kapitlen i boken är de som handlar om systrarna Steen, alltså kvinnorna som söker hämnd. Samtidigt uppskattar jag att en svensk författare antar den utmaning som västernmytologin utgör.

Pauline Wolff skriver in sig i en rik tradition, vars myter formats av film, tv-serier och litteratur, både romantiska banditporträtt, kolportageromaner och litterära mästerverk. Hennes roman skall läsas för sina förtjänsters skull.