Avig och briljant udda har Gunnar D Hansson varit ända sedan han slutet i av 70-talet dök upp som favoriserad poet i tidskriften Ord & Bild. Efter en skörd av senare poet2iska preliminarier i bokform, någon gång kanske alltför uppenbart inspirerade av Erik Beckmans verbala excesser, tillskansade sig Hansson med beslutsam energi ett alldeles eget litterärt universum. Detta har oftast sina spretande rötter i hans hemtrakter i Bohuslän och rör sådant som människor har sin livnäring av eller som fyller deras vardag, men denne Hansson är samtidigt en vingbrett lärd poet, snabb att röra sig i tid och rum, från antikens Aten eller Rom till Lysekil eller Hisingen i Göteborg.
I sin nya bok ”Lomonosovryggen” ger han oss poetiska rapporter från en resa till Nordpolen som han under sex veckor gjorde som resenär med isbrytaren Oden sensommaren 2009.
”Lomonosovryggen” uppges vara en bergskedja som löper under Arktis. Finns den? Ja, en sådan lär vara uppkallad efter en rysk polarforskare, som benämning på en fortsättning av den euroasiatiska kontinentalsockeln. Den finns, men Hansson gör en djup poäng av dess existens. För honom utgör den en bild för hur ”de rörliga drivisformationerna vid Nordpolen kommer att smälta bort, liksom diktsamlingsformen”.
Samtidigt påminner han oss om att ”mediernas avsmältningsromantiker trycker på utav helvete”. Vi har att göra med en hängiven poesidyrkare och avancerad formuleringsfetischist, en karl som uppenbarligen hatar alla ungefärligheter. Att Gunnar D inte har så mycket till övers för samtidens svenska lyrik, outsatt som den har fått vara för arktiska härdningsprov, framgår frekvent mellan raderna. Här finns en stark motvilja och en aggressivitet.
Gunnar D Hansson vill något annat. Och liksom flera gånger tidigare är han kapabel att själv visa på en möjlig väg. Hans nya bok är en loggbok och en dagbok, en diktbok och en tankebok, alltihop i samma vilda och, säkerligen, förtvivlade svep. Det är blixtrande intelligent, samtidigt sympatiskt avspänt.
Vad vi möter är en man som gör sitt yttersta för att hävda och försvara poesin. Jag tycker att han lyckas, mera med hjälp av Rachel Carson än av Rilke, mera ned hjälp av Esaias Tegnér än av den ”power point-estetik” han uttryckligen föraktar. Och känner själv en både estetisk och existentiell svindel inför rader som dessa: ”Jag har hemmavid sett en poesi i förfall – och om vi faller? Varde ljus – och det vart ljus i etthundraåttio dagar.”
Etthundraåttio dagar? Det är inte mycket. Tills vidare kan vi lugna oss genom att läsa Gunnar D Hanssons nya bok.
