Associationerna dröjer sig kvar. Mannen som går på gatan: flanören. Kvinnan som går på gatan: horan. Finns det en förbindelse dem emellan? I ”Mannen på gatan” undersöker konstkritikern och författaren Peter Cornell relationen mellan prostitution och modernism, hur bordeller och gatflickor löper som ett outforskat sidospår i den tidigmoderna konsten och litteraturen. Som mytologi och projektion, fantasier och drömmar, från de romantiska till de cyniska.
Det handlar inte om prostitutionens verklighet så mycket som om hur bilden av den prostituerade skapats av den (huvudsakligen) manliga blicken, i mötet mellan kringdrivande betraktare och väntande gatflicka. Två ensamma själar som möts i det moderna storstadsvimlet. Båda, så tänker han åtminstone, förenade av en känsla av existentiellt utanförskap: anarker, normbrytare, revoltörer mot en borgerlig dubbelmoral. Han – en Kafka eller Kirchner – går hem och gör henne till ett motiv i sin konst. Hon står tyst kvar, anonym och ohörd åtminstone fram till bloggandets dagar.
I prostitutionsdebatten ”sammanstrålar som ingen annanstans frågor om ekonomi, marknad, klass, genus, sexualitet, moralnormer och ideologi”. Den försiktige undviker att beröra ämnet. Det är för komplext, för känsloladdat och polariserat.
Cornell väljer att inte ta ställning, konstaterar att den prostituerade kan vara både offer och subjekt, och att prostitution hur som helst är ett alldeles för vitt begrepp för att gå att generalisera kring – den inlåsta sexslavens verklighet skiljer sig trots allt markant från den lyxprostituerades.
En randanmärkning om att moralistens klassiska argument – ”skulle du vilja att det var din dotter?” – härstammar från motståndare till nakenmodellmålning i det viktorianska England stannar vid det: en tänkvärd kuriositet, inte ett förlöjligande motargument.
Det är en kort men koncentrerad essä, exakt i formuleringen, snabb i tanken och med en diger litteraturlista. På hundra sidor klämmer Cornell in så många intelligenta iakttagelser att jag blir alldeles lyckorusig. Med utgångspunkt i två av det moderna måleriets portalverk – Manets ”Olympia” och Picassos ”Flickorna från Avignon” – rör sig Cornell snabbt och lätt vidare till förhållandet mellan de prostituerades självframställning (horlooken) och den moderna reklamens sexualisering av varan. En sociologisk diskussion kring det repressiva franska reglementeringssystemet leder över till den välgrundade misstanken att Frankrikes frihetssymbol sedan revolutionen, den barbröstade Marianne på barrikaden, i verkligheten var en prostituerad. Allt filtrerat genom mängder av konst och litteratur: Hugo, Flaubert, Dostojevskij, Breton och surrealisterna; Delacroix, prerafaeliterna, Degas och Toulouse-Lautrec.
Den prostituerades lockelse går långt utöver det manliga begäret. Hos Baudelaire blir kvinnan på bordellen ett tecken för något dolt, en chifferskrift om det moderna samhällets väsen. Hos Bataille blir hon själva inkarnationen av det heliga, liksom hos Giacometti som i henne såg ”det hemliga såret” i varje människa.
Men varför finns hon alls på bordellen? Varför finns såret? ”Det är frågor som aldrig tycks ha föresvävat Bataille eller Aragon eller Leiris – hur mycket etnografer och kommunister de än är: att de själva, ett ekonomiskt system och en patriarkal ordning kan bära ansvaret för såret.”
