En förtigen och delvis förträngd familjehistoria kommer upp till ytan i Riikka Pulkkinens ”Sanningen”; författarens andra roman i ordningen men den första på svenska. Avtäckandet av det förflutna börjar med att den framgångsrika psykologen och forskaren Elsa drabbas av cancer. Mot slutet avbryter hon hospicevården och bestämmer sig för att återvända hem, där dottern Eleonoora och dotterdöttrarna Anna och Maria skall hjälpa till att ta hand om henne. I hemmet finns också Martti, hennes man sedan femtio år tillbaka. Alla försöker de så gott det går att hitta vägar att hantera det som ingen av dem vill tänka på.

Men Elsa blir aldrig, trots hennes plats i familjen som den sol de andra kretsar kring, romanens centralgestalt. Istället öppnas, genom en bortglömd klänning i Elsas garderob, en dörr in till den tystnad som varat i flera decennier, där Eeva finns. Hon berättar sin historia i jagform, så som den utspelade sig under några år i familjen vid 60-talets andra hälft. I hennes historia placerar Pulkkinen sanningen om, eller kanske snarare förklaringen till, det som rör sig under ytan hos den kontrollerade Eleonoora.

I Eevas berättelse har varken Martti eller Eleonoora några namn. De är mannen och flickan, som hon kom att älska under sin anställning som barnflicka i familjen, under de perioder då Elsa var bortrest med arbetet. De tre blir en parallellfamilj, en egen konstellation, där den lilla Eleonoora blir lika viktig som Martti för Eevas lycka, eller kanske till och med viktigare. Kärleken till den lilla flicka som inte är ens egen och som tas ifrån en, får genom Pulkkinens noggrant utlagda trådar boken igenom en i princip identisk spegling i Annas historia.

På ett nutida plan återskapas Eevas liv i Annas, från deras gemensamma adresser och liknande bästa vän, till resor till Paris och tillfällig tröst hos en man som heter Marc. Och när den älskade flickan och mannen i Annas liv lämnar henne, blir hon precis som Eeva liggande framför ytterdörren, oförmögen att röra sig.

Frågan som aldrig ställs rakt ut, men som texten ändå kretsar kring, handlar om hur mycket man får älska ett barn som inte är ens eget, och hur man tillåts sörja förlusten av ett sådant barn.

Pulkkinens blick för relationsnyanser är god, och prosan är smidig och välputsad, men trots det så blir det här en roman där man iakttar händelseutvecklingen, snarare än lever sig in i den. Kärleken, sorgen och livsomvälvningarna pågår på ett känslomässigt tryggt avstånd från läsaren, och om det beror på att romanen vill få plats med för många emotionella trådar på för liten yta, eller på att trådarna ibland blir lite för elaborerat ihopflätade, är svårt att säga.