Sverige har de senaste hundra åren haft en rad, även internationellt sett, framstående nationalekonomer, som Knut Wicksell, Eli Heckscher och Bertil Ohlin. Den som kommer dem närmast i rang under senare decennier, i varje fall vad gäller inflytande inom sin disciplin nationellt, är utan tvivel Assar Lindbeck, vilken nu vid passerade 80 år utger sina memoarer, ”Ekonomi är att välja”. Det är en utomordentligt läsvärd och tankeväckande bok, fylld av intressanta iakttagelser och stimulerande reflektioner.

Lindbeck växte upp under små omständigheter i ett socialdemokratiskt hem i Norrbotten. Efter studentexamen och Uppsalastudier drogs han in i två skilda miljöer som han sedan alltid kommit att tillhöra, dels den politiska rådgivningens, dels den akademiska forskningens.

Som socialdemokratisk studentpolitiker i Uppsala och Stockholm blev han nära vän till Olof Palme, en vänskap som bestod fram till striden om löntagarfonderna 1977. Det politiska engagemanget ledde till anställning i finansdepartementet, där han verkade under såväl Per Edvin Sköld som Gunnar Sträng.

Lindbeck var till synes förutbestämd för en karriär som skulle ha lett till både statsrådsposter och landshövdingestol. Han undslapp dock detta öde genom att i stället välja den nationalekonomiska forskningen, där hans internationellt mest uppmärksammade insatser, förenklat uttryckt, rör arbetsmarknad och sysselsättning, men också välfärdsstatens inverkan på ekonomin.

Allting tycks ha gått lätt för Assar Lindbeck. Han blir tidigt professor vid Handelshögskolan och han efterträder Gunnar Myrdal som chef för Institutet för internationella ekonomiska studier (IIES) i Stockholm, kronjuvelen i svensk ekonomisk forskning. Samtidigt får han en rad uppmärksammade uppdrag, både nationellt och internationellt.

Likväl avtar inte hans forskning, tvärtom publicerar han en strid ström av rapporter och uppsatser i etablerade tidskrifter och han plågar återkommande både regering och opposition med debattinlägg som de ofta vill skicka i papperskorgen. Naturligtvis förutsätter dessa prestationer en osedvanlig energi, men de är heller inte möjliga utan mycket generösa utförsgåvor – om bredden i de senare vittar Lindbecks intresse och talang för både musik och måleri.

Lindbecks memoarer är dock ingen meritförteckning. Först och främst utgör de en lärorik exposé över de ekonomiska kriser som Sverige har brottats med det senast halvseklet och en diskussion av hur dessa problem har hanterats. Lindbeck har själv varit engagerad i en rad av dessa diskussioner. Han spelade en central roll i kampen mot löntagarfonder och ledde 90-talets viktiga kriskommission, som bidrog till att forma den liberala reform- och stabiliseringspolitik som både socialdemokratin och de borgerliga sedan hållit fast vid.

Kanske är det ingen tillfällighet att just en person från det röda Norrbotten blev en av de senaste årtiondenas främsta förespråkare för enskilt ägande, entreprenörskap och marknadskonkurrens i Sverige.