Sannolikt är det som vanligt för tidigt att skriva historien medan man står mitt uppe i den. Ändå får man förstå att förre Londonambassadören Mats Bergquist kommer ut med Experimentet Blair just i dessa dagar då strålkastarljuset lyser på Blair med den extra intensiteten hos en glödlampa som strax ska slockna. Bergquist skriver heltäckande och intressant om politikern Blair, mannen som fascinerat människor långt utanför de kretsar som normalt intresserar sig för brittisk politik. Tony Blair har etablerat sig på den världspolitiska scenen med en tyngd som överträffar nationens nutida relativa vikt.
Mats Bergquist tillträdde som ambassadör i London våren 1997, en månad innan Tony Blair förde sitt förnyade labourparti, New Labour, till den makalösa storsegern i valet i maj samma år. Under drygt sju år kunde statsvetaren Bergquist sedan följa Blairs politiska agerande på nära håll och därefter fortsätta iakttagelserna från Stockholm. Boktitelns ”experiment” syftar dels på högervridningen av labourpartiet, dels på omläggningen av utrikespolitiken.
Det är lätt hänt att totalbilden av Tony Blairs politiska insatser får sina delmotiv skymda av fyra sprejmålade bokstäver tvärs över hela tavlan: I R A K. Det lär han få leva med, för alliansen med USA och utvecklingen efter att Saddam Hussein störtats är en katastrof av historiska proportioner (och med historiska rötter som negligerats). I vad som möjligen är en ambition att balansera den Irakinvaderade bilden av Blair ägnar Mats Bergquist mindre än tio procent av utrymmet i sin bok, ett kapitel, renodlat åt Irakfrågan, även om den dyker upp i en del andra sammanhang också. Aningen underlig förefaller denna prioritering, men å andra sidan är Bergquists systematiska genomgång av alla olika kriser och reformer som regeringen Blair haft att hantera en nyttig påminnelse om att Tony Blair trots allt inte bara är premiärministern som var George W Bushs vapendragare/”knähund”.
Tony Blair var också den som lyckades leda labourpartiet ur den politiska öken dit det förpassats av sin egen vänsterflygel och den formidabla motståndaren Margaret Thatcher, konservativ premiärminister 1979–1990. Blair moderniserade partiet och flyttade det in mot mitten samtidigt som han gjorde det mindre dogmatiskt även om han sade sig vilja driva en radikal center-vänsterpolitik. Denna radikalism, påpekar Mats Bergquist, betyder dock i Blairs språkbruk förändringsbenägenhet, men inte nödvändigtvis i en viss ideologiskt traditionell riktning.
Strävan efter moderniteten, definierad som något annat än det som gäller i dag, tycks vara det som hållit Blair igång. ”Vi är bäst när vi är djärva”, som han en gång utropade i ett kongresstal. Blair har följaktligen en beundran för Margaret Thatcher just för hennes radikalism och mod att hålla en fast kurs utan att titta sig ängsligt omkring. Den talar han inte gärna högt om, men Bergquist noterar att han har låtit det mesta av hennes reformverk stå orubbat.
Författaren gör också en intressant analys av bakgrunden till Tony Blairs patos och dess religiösa underström. Vid sitt tillträde hade Blair ingen känd utrikespolitisk erfarenhet. Som premiärminister har han varit aktiv, om än måttligt framgångsrik, i Europapolitiken och därutöver engagerat sitt land i fyra krig – Serbien/Kosovo 1999, Sierra Leone 2000, Afghanistan 2001 och Irak 2003. Blair har således lett den utan vidare mest krigsbenägna av Storbritanniens regeringar efter andra världskriget.
Bergquist spårar den ”moraliska interventionism” som Blair förespråkar bland annat till dennes vänskap med den australiske studentprästen Peter Thomson som han lärde känna i Oxford. Thomson förespråkar en varm, utåtriktad, praktisk kristendom. Bergquist drar rentav en parallell mellan Tony Blair och Dag Hammarskjöld! De två skulle ha ”en gemensam inställning, i Blairs fall mera instinktiv, i Hammarskjölds fall mera reflekterad, till möjligheten att förena ett mycket privat och aktivt kristet liv med intensivt politiskt engagemang”.
Bergquists serverar många sådana tankeväckande perspektiv på Blairs politik samtidigt som boken är en rak och kunnig skildring av tio händelserika år i brittisk och internationell politik.
