Ett gråtrist litet samhälle någonstans i Norrland. Tonårsbröderna Filip och Kalle och deras vänner driver runt mellan utkylda sommarstugor, dansbanan och det hemliga tillhållet under landsvägsbron. Sin outtalade längtan efter något annat marinerar de i sprit och limångor och den gnagande kärlekstörsten dövas med fumligt, opassionerat sex. Framtidshopp är en lyx som ingen ens drömmer om att unna sig. Såvida det inte är det där hoppet från broräcket som Filip ibland nästan står i begrepp att våga.

Ola Nilssons nya roman ”Hundarna”, hans tredje bok och första delen i en planerad trilogi, fullkomligt osar ensamhet, utanförskap och stilla desperation.

Här finns en fin kärvhet i prosan som effektivt fångar den ödsliga intighet som genomsyrar ungdomarnas tillvaro. Det är dock främst i enskilda stycken och scener den här romanen övertygar. Som helhet betraktad lyckas den paradoxalt nog vara både övertydlig och ofokuserad. Berättelsen spretar åt alltför många håll, vill rymma lite för många tidsskikt och människoöden – utöver ungdomarna framför allt Filip och Kalles betydligt äldre bror Erik och deras gamling till far, gubben kallad, en kraftkarl till familjeöverhuvud som när historien inleds just har drabbats av stroke. Hur och om gubbens sjukdom ska komma att förskjuta maktbalansen inom familjen är en av de frågor Ola Nilsson undersöker i sin roman, men när också dessa båda mäns bakgrund och minnen ska klämmas in i handlingen kollapsar hela konstruktionen.

Skaver gör också hur författaren till och från låter sina gestalter hemfalla åt ett påklistrat analyserande av egna och andras psykologiska drivkrafter. Det sticker hål på trovärdigheten i en roman som så uppenbart strävar efter äkthet och autenticitet. Kanske kommer ”Hundarna” att visa sig fungera bättre som en del i en trilogi, men på egna ben klarar den sig inte.