Nej, denna recension skall inte inledas med en betraktelse över Joyce Carol Oates ofattbara produktivitet. Dock är det svårt att kringgå frågan, ty just det enorma flödet skapar helheten av hennes prosakonst, detta gigantiska försök att likt en modern Balzac forma en fresk över hela vår tid, med alla klasser, allt våld, alla passioner, alla seder, ja, bokstavligen allt.

Framför allt är Oates en röntgenkamera och en strålkastare rakt in i det amerikanska samhällets hjärta. Ett samhälle som hon tycks omfatta med lika delar passion och bitter avsky. Det blir tydligare än kanske någonsin i den nya, väldiga romanen ”Älskade syster”, en läsning som bitvis är så plågsam att man ibland tvingas lägga boken ifrån sig. Åter är det den övre amerikanska medelklassen som är den förkättrade, som så ofta i amerikansk litteratur, där otäcka ting försiggår bakom prydliga villafasader.

Romanen bygger på en verklig händelse från 1996, då en sexårig skönhetsprinsessa hittades mördad i familjens hus, en familj som misstänktes för dådet även om det aldrig klarades upp. Man kan med fog hävda att flickan redan i livet var ett offer för snedvridna familjeambitioner och en sjuklig skönhetskult. Oates har skapat om henne till den sexåriga, brådmogna isprinsessan Bliss, men den yttre ramen är snarlik.

Att alltid räknas bland dem som räknas i de fina kretsarna i det fina villaområdet, att vara förmer, att vara medlem i de fina klubbarna, country eller golf, att nå högre och högre status. Hela denna livets ständiga fiktionssfär förvandlas av Oates till en modern tragedi, hur representativ den är för denna säregna livsform kan jag inte gå i god för. Fråga John Updike.

Det hela berättas i ömsom första, ömsom tredje person tio år senare av storebror Skyler, komplett med olika grafiska arrangemang (bland annat en berättelse om den förlorade första kärleken, inklusive flottfläckar) samt fotnoter. Skyler är före detta narkoman och svävningarna i hans text gör att berättelsen givetvis har många förrädiska osäkerhetsmoment. Det är verkligen suggestivt, om än som så ofta hos Oates för långt.

Bliss pappa är en tjusig och charmig machosnubbe som gör lysande karriär inom näringslivet, medan mamma Betsey naturligtvis är hemmafru med tjänstefolk och ägnar sina dagar åt det sociala klättrandet vilket innefattar barnen. Till en början vill Betsey att den favoriserade ”lilleman” skall bli konståkare, men det misslyckas. Istället börjar han av en slump med gymnastik, fast pappan anser det vara en sport för fjollor. Även detta misslyckas, Skyler faller svårt vilket leder till ett förblivande handikapp.

Istället faller nu allt ljus och alla ambitioner på Bliss som inledningsvis når stora framgångar. Här öppnas en formlig avgrund in i detta på ytan eleganta, oklanderliga medelklassfamiljeliv och skeletten i garderoberna är många och rangliga. Här möter vi en kultur där man glatt stoppar i småbarn piller av alla de slag, ger en sexåring stimulanssprutor och droger som liknar anabola steroider och skickar dem till skumma psykoterapeuter och ”coacher”.

Om detta är sant vill man bara spy. Hur man på detta sätt kan beröva en flicka hennes barndom är mig ofattbart. Lägg till detta en grisig sensationspress.

Det stupar förstås mot katastrofen, familjen Rampikes tjusiga liv upplöses i skilsmässa (två gånger till och med) och Skyler sänds efter mordet till olika svindyra privatskolor för barn och ungdom med problem.

Det är väl ändå det ouppklarade mordet där Bliss hittas i källaren som är den verkligt stora katastrofen? Ja och nej. Här kopplar Oates på den satiriska strålkastaren, på det mest groteska och bisarra sätt. Betsey exploaterar efter mordet sin döda dotter i fullkomligt absurda sammanhang och leder snart ett framgångsrikt företag som säljer allt från dockor till självhjälpsböcker.

En session hos Oprah Winfrey är ett under av bitande satir, samtidigt som denna suveräna komik på något sätt hotar att reducera romanens tragiska dimensioner, men det är ju Skyler som sår för satiren, så låt gå. Sällan har jag efter Dickens läst en bok så fylld av motbjudande människor.

Detta är en roman, ofta mästerlig, men också en sorts dokumentär om den amerikanska mardrömmen (även OJ Simpson dyker upp). Och precis som i ”Blonde” har Joyce Carol Oates sin egen lösning på en verklig mordgåta. Men den skall givetvis inte avslöjas här.