I år är det 800 år sedan landsfadern Birger jarl föddes (ungefär, exakt födelsedatum saknas), och vi ser förstås avtryck i samtiden. Men vad är det för Birger jarl som förmedlas? Jan Guillou har sin. Utbildningsväsendet sin. Juridikhistorien sin. Medeltidsmuseets rekonstruktion av Birger jarls utseende fick nyligen stor uppmärksamhet i medierna. Äntligen skulle vi skåda denna mytiske figur, denne ursprungssvensk, så som han verkligen såg ut. Antar man.

Varje bild av historiska figurer är förstås en fråga om att välja och sortera. Man kan endast ge ett utsnitt, ett perspektiv.

Därför frågar man sig varför Gudrun Wessnert valt just denna bild av landsfadern. Att det här är fråga om en riktig patriark råder ingen tvekan om. Lång, blond, muskulös, snar till vrede, kvick som en vittra, vis som en drake. En riktig karlakarl som gärna skrockar över ett par fylliga bröst tillsammans med sönerna. Mäktig på slagfältet, mäktig i sänghalmen. Här är ett svärd sannerligen inte bara ett svärd.

Visst, det är också en skildring av ett land i förändring, mot civilisation och lagstyre, bort från vidskepelse och barbariska seder. Och visst, behandlingen av kvinnan får sig en känga i detta mansväldets historia. Men frågan är om inte formuleringar som ”hon ville ännu känna en manslem mellan sina ben, leva ett spännande liv och utöva sin makt” ligger bortom varje räddning även i den mest välvilliga ironiska läsning. Illustrationernas glättiga medeltidsromantik förvärrar dessvärre intrycket.

Maria Bergströms seriealbum ”Birger Jarl och hans värld” väljer en annorlunda ingång. Här låter man en enda berättelse illustrera människoödet. Visserligen blir det en kärlekshistoria även här, men inte fullt så köttslig som hos Wessnert. Genom en barndomsförälskelse, som av politiska skäl görs omöjlig, filtreras Birger jarls öde. Det blir stundtals riktigt mänskligt.

På det hela taget är det en lyckad skildring, liksom medveten om att detta endast är just ett utsnitt. Serieformatet möjliggör en korp som berättare, vilket skapar tillräcklig grad av fiktion för att engagera läsaren, snarare än att betona den historiska tillförlitligheten.

Vilken bild som är mest vederhäftig är förstås en fråga öppen för debatt. Helt klart är att den ena skildringen är läsvärd, den andra inte.