Det ges ut åtskilliga biografier om och av politiker mitt i sin gärning, böcker med kort hållbarhet, ett förlorat val och ingen vill läsa dem. Eftersom de politiska skeendena går för fort för att utgöra relevant bokstoff fungerar biografierna snarare som karaktärsanalyser. Men innehållet påverkas rimligtvis av att inte vara en summering av en avslutad karriär utan handla om politiker mitt uppe i den. Politikerns frihet att tala blir begränsad. Allt de säger kan när som helst få konsekvenser för den politiska verklighet de rör sig i.
I Anita Kratz bok om Fredrik Reinfeldt görs en ofta återkommande värdering av huvudpersonen från partikolleger: han är en ensamvarg. Det som förbryllar är att omdömet inte används positivt. Ensamvarg borde vara något eftersträvansvärt för individualismens främsta förespråkare i svenskt partiväsen. Möjligen säger det något om kluven självbild hos ett parti som vill ha så lite politik som möjligt men som tvingas gå samman och organisera sig eftersom motståndaren gör det med sådan glädje och frenesi.
I frågan om politikens räckvidd och statens roll har jag undrat var Fredrik Reinfeldt stod som ung mufare. Reinfeldt. Ensamvargen ger så tydliga besked det går att ge om någon som av motståndare kallats för Tvålen. Han har alltid varit pragmatiker. Fascinerad av sakpolitik snarare än idéer lockades han aldrig fullt ut av de libertarianer och högeranarkister som var tongivande i ungdomsförbundet under hans tid. Kratz finner snarare en puritan och moralisk asket som vill väcka ansvar och initiativkraft till liv hos den slöa välfärdsmedborgaren i sossestaten. På 90-talet skrev Reinfeldt böcker med sådant innehåll. Då uttrycktes det brutalt och hårt.
Idag driver Reinfeldt en liknande linje fast med ett motsatt språkbruk – men som det verkar också med större ödmjukhet inför människans belägenhet. Omdaningen är inte enbart yta och språk, även om disciplinen över partispråket spelat stor roll i den moderata förnyelse som Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin arbetat fram.
I ett intressant kapitel skildras vad kommunikationsansvarige Per Schlingmann gjort med det moderata språket för att förändra känslan för det politiska innehållet. Eller förbättra den. Schlingmann anmodade kadrerna att tala om förbättring, inte förändring. Och de skulle säga ”den som saknar jobb” i stället för ”den som inte jobbar”. Den som saknar jobb vill jobba, den som lever i utanförskap vill in. Utanförskap ersatte arbetslös. Schlingmanns slagord ”det nya arbetarpartiet” har den finessen att det saknar ett e. Socialdemokratiska arbetarepartiet är ett parti för arbetare, nya moderaterna ett parti för arbete. Ganska skarpsynt, och subtilt. Det outtalbara e:et i arbetarekommun och arbetareparti får orden att låta likadana, men det ena betecknar ett gruppintresse, det andra handlar om att arbeta.
Moderaterna gjorde således en kraftig gir från den hårda retorik om frihet och skattetryck som bar på en så tydlig underton av fördömelse inför bräcklighet och behov av andra. Giren verkar självklar för den som vill vinna val, så varför hade de inte kommit på det tidigare?
Kanske för att Reinfeldt, genom att bära på ett äkta engagemang för människors omständigheter, är den förste som kunnat förkroppsliga skiftet så att det inte bara verkar som kosmetika. Det är den bild som tonar fram i berättelsen om Fredrik Reinfeldts politiska resa.
En annan och mer nedslående bild är att han tycks sakna intresse för och behov av konstnärliga skildringar världen och människan. Han framstår som ganska kulturlös.
Det gör även Mona Sahlin i Christer Isakssons biografi I väntan på Mona Sahlin . Den består inte av intervjuer med huvudpersonen utan av efterforskningar, egna reflektioner och bakgrundssamtal med personer som har insyn. Boken har en sympatiserande hållning som i vissa formuleringar ter sig märkliga hos en journalist. Isaksson återberättar Mona Sahlins liv från de tidiga framgångarna i SSU till bakslaget 1995 när allt var upplagt för att hon skulle ta över som statsminister, och vidare till återkomsten 2007 då hon valdes till socialdemokraternas första kvinnliga partiledare.
Boken är en omsorgsfull, om än pratig, dokumentation av en framgångsrik politikerkarriär. Ändå är det mycket som förblir undflyende. Det finns som ett svart hål av obegriplighet i Sahlins personlighet som ingen kommer åt. Vad formar hennes tänkande, vilken är hennes syn på människan och politisk filosofi, varför får man känslan att hon aldrig har läst en bok fast hon måste ha gjort det?
Vi får veta att Sahlin uppfattas som en som ogärna läser papper utan hellre får saker sammanfattade för sig, att hon är oerhört receptiv och skicklig på att uppfatta vad som är kärnan i andras meddelanden och göra politik av det, att hon är lyhörd för strömningar i tiden och för nya marginaliserade grupper att införliva i socialdemokratin, att hon understundom har uteblivit från viktiga möten, att hon är omtänksam mot kolleger och vänner som behöver stöd. ”Flera berättar att hon ibland kan visa ett kunskapsfientligt drag liksom osäkerhet inför kunniga personer, böcker, studier och läsning”, skriver Isaksson i en oroväckande passage.
Noggrant återger Isaksson vad det som har bagatelliserats som Tobleroneaffären handlade om och som blev hennes fall 1995. Det rörde sig inte om choklad eller slarv, utan ett beteende och en hantering av andras pengar som fortfarande förskräcker. Och att Sahlin fyra år efter den första skandalen, där hon upprepade gånger efter eget skön tog ut förskott på lönen och sedan yttrade att det kunde väl de flesta göra, hade dragit på sig 98 parkeringsböter varav 32 gått till kronofogden är förbluffande, till och med osolidariskt. Parkeringsreglerna i Stockholm äger ett mått av omsorg om medmänniskan: framkomlighet, renhållning, trafiksäkerhet.
Ytterligare en bok om Mona Sahlin har kommit i höst, Lotta Grönings skeptiska Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv. Gröning sticker hål på några av Sahlins retoriska ballonger, och konstaterar att ”en ständigt återkommande kritik” mot henne är att hon är ”för grund både ideologiskt och kunskapsmässigt”.
Men hur kommer det sig i så fall att hon når så långt? Att partiet satsar på henne, att Ingvar Carlsson satte sin heder i pant på att föra fram henne som efterträdare? Den gåtan får inte svar någonstans.
Den av höstens politikerböcker som ger mest insikter om hur det går till att styra landet är Pär Nuders självbiografi Stolt men inte nöjd . Aningen skrytsam är den, men skriven av en reflekterande person, en ideolog med utblick och språkkänsla. Nuder publicerar utdrag ur flera idéburna, ibland ganska vackra, tal som han skrivit åt Ingvar Carlsson, Göran Persson och sig själv. Boken är lärorik som mikrostatskunskap, med ingående skildringar av statsrådsberedningens och statssekreterarnas arbete, vad som skrevs i noter och promemorior om en viss händelse, hur torsdagens regeringssammanträde går till, hur statsråden sitter placerade, vad det är för pålägg på mackorna, vad regeringslunchen består av, att han åt arbetsfrukost med Göran Persson klockan åtta varje torsdag före mötet, att han måste kalla på Säpovakter när han går ovan jord de 240 meterna från finansen till Rosenbad men inte när han går i kulverten. Han ger doft och färg till internationella toppmöten, där de avbryter för VM-matcher i fotboll. Pär Nuder har uppenbarligen läst skönlitteratur och noterat att det är beskrivningar och intryck som gör en skildring levande och som bär läsaren genom det mer träiga politiska sakinnehållet.
Även Anita Kratz kryddar i sin Reinfeldtbok texten med miljöskildringar och iakttagelser, som i denna lustiga observation: ”Makthavare äger nog inga ytterkläder. I alla fall är det sällan jag ser dem bära några. Inte ens när det är en råkall februaridag, fläckvis med snö och is, och runt nollan tar de på sig jacka halsduk och mössa.”
