C-H Hermansson var mellan åren 1964 och 1975 ledare för det dåtida kommunistpartiet - det som i dag kallas vänsterpartiet. Med sin timida utstrålning i massmedierna gav han för första gången den svenska kommunismen ett mänskligt ansikte. Om Hermansson har historikern vid Södertörns högskola Werner Schmidt skrivit en biografi.
Som framgår av titeln är Schmidts bok ingen vanlig biografi, utan en ”politisk” sådan - det privata livet, tycks han mena, är irrelevant för att förstå det politiska. Följden är att boken bara i begränsad utsträckning handlar om människan Hermansson och i stället har fokus på partiets alla inre strider och dess allmänna idépolitiska utvecklingen.

Det man får veta om Hermanssons person är inte mycket; han förblir genom hela biografin anonym och gåtfull. Läsaren upplyses dock om att Hermansson föddes 1917 i en medelklassfamilj i Sundsvall, tog studenten, började läsa ekonomi i Stockholm,
engagerade sig i radikal studentpolitik, gifte sig med en judinna från Göteborg, blev medlem i kommunistpartiet hösten 1941, i vilket han sedan var anställd och engagerad resten av sitt aktiva liv.
Schmidts ambition, framgår det efterhand, är inte ens att förstå Hermansson som politiker, utan egentligen att belysa varför Sveriges kommunistiska parti aldrig lyckades mobilisera den svenska arbetarklassen mot det ”kapitalistiska klassherraväldet”.
Det förhållande att arbetarna slöt upp bakom en reformistisk socialdemokrati, som ju tidigt avvisade idén att upphäva kapitalismen, framstår för Schmidt som en gåta - han utgår från Marx tes att arbetarklassen i varje marknadsekonomi är utsugen och förtryckt och därför logiskt sett borde söka störta det kapitalistiska systemet.
Gåtans lösning står enligt Schmidt att finna i tre omständigheter. För det första ”förvränger” marknadsekonomin, genom de rikedomar den skapar, arbetarnas syn på det ”objektiva” förtryck de utsätts för och får dem att känna sig
”hemmastadda” i kapitalismen. Ja, Schmidt skriver faktiskt så. För det andra vilar en del av ansvaret för arbetarklassens avståndstagande från kommunismen på de svenska kommunisterna själva. Givetvis inte därför att de försvor sig åt tyrannierna i öst. Nej, problemet var att de övertog en strategi som hade sitt upphov i ett ”periferisocialistiskt projekt”. De förstod inte att politiken i det avancerade Västeuropa måste ha en annan karaktär. Slutligen drabbades kommunisterna hårt och orättvist av antikommunismen. Den utgjorde ett avgörande hinder och hade sin rot, inte i ”det imaginära hotet från Sovjet” men i de inre förhållandena i de västliga samhällena.

Schmidts förklaringar övertygar nog bara de redan troende. Antikommunismen var en reaktion på de brutala övergrepp som skedde i Östeuropa efter andra världskriget. Faktum är ju att kommunistpartierna här angrep de borgerliga grupperna på samma sätt som nazisterna i Tyskland behandlade judarna. De berövade dem deras rättigheter, bestal dem på deras
egendom, fråntog dem arbeten, ämbeten och utbildningsmöjligheter, isolerade dem från vänner och grannar, deporterade dem till ödsliga landsändar, utnyttjade dem till tvångsarbeten, fördrev dem till andra länder - och nästan alla de som satte sig till motvärn, inklusive de kommunister som reagerade mot övergreppen, fängslades, torterades eller slogs i hjäl.

Denna politik sattes i system i Ryssland från oktoberrevolutionens första dag och den karakteriserade kommunisternas agerande i hela Östeuropa efter kriget. Om detta har docenten i historia vid Södertörns högskola Werner Schmidt överhuvud ingenting att säga, däremot gnyr och gnäller han över det förhållande att de svenska kommunister som försvarade övergreppen - och betecknade dem som uttryck för en högre form av jämlikhet, demokrati och solidaritet - blev utsatta för övervakning, registrering och i många tillfällen utstötning. Det är obegripligt hur denna historierevisionism har kunnat passera som vetenskapligt projekt vid en akademisk institution i
Sverige.
Finns det någon gåta vad gäller C-H Hermansson handlar den väl om att denne tidigare stalinist under 60-talet insåg att det var dags att skapa distans till Sovjetkommunismen, men inte - i motsats till exempelvis Aksel Larsen och SF i Danmark - hade vilja och kraft att bryta med partiets komprometterande historia. Hermanssons ofullbordade reformation medförde att partiet förpuppade konflikten mellan de nostalgiska östanhängarna och de mer vänstersocialistiska krafterna.

Resultatet ser vi i dag: efter Schymans sorti har kommunismens garde åter kommit till makten i partiet. Om denna viktiga problematik finns nästan ingenting att hämta i Schmidts bok. Jag har läst många biografier i mitt liv, men denna är onekligen en av de sämre.