Titeln och ämnet attraherar, liksom det vackra omslaget och tjugotalet färgillustrationer. Desto tråkigare att Ann Lundvalls doktorsavhandling, Till det omöjligas konst bekänner jag mig. Gunnar Ekelöfs konstsyn , förstärker min undran över de krav som ställs för att uppnå den högsta akademiska graden som litteraturvetare. Framförallt känner jag mig som Ekelöfläsare en smula bedragen på meningsfulla resonemang.
Lundvall söker i Ekelöfs texter – dikter, essäer, recensioner och brev – motiviska och stilistiska förbindelser till andra konstarter, främst måleri och skulptur. Materialet är tämligen rikt – Ekelöf skrev både konstartiklar och poesi i dialog med konstverk – men kanske just därför svårt att hantera. Att som Lundvall peka ut ord i Ekelöfs litteraturkritik som har med det visuella att göra, som lånats från bildkonstens sfär eller hänvisar till konsthistoriska skeden – målerisk, fresk, fris, gouache, kinesiska tuschteckningar, franskt 1600-tal och så vidare – känns inte vidare meningsfullt. Bildspråk är något annat än bild.
Kapitlen som behandlar dikter som anspelar på befintliga konstverk borde ge bättre skörd, men det är något i Lundvalls angrepp som inte fungerar, något luddigt. Här är alltför mycket refererande av andras analyser, alltför mycket citerande och upprepningar. De genusperspektiv Lundvall ibland fogar till den ganska lösa interartiella grundvalen känns påhängda, och är väl kanske mer följden av dumma universitetsdirektiv än av Ekelöfs ställvis androgyna tematik. Över huvud taget saknar jag i det här arbetet självständig tankealstring och, rent ut sagt, intellektuell energi. Det beror dock inte på, vilket ofta är fallet med avhandlingar, syrefattiga teoretiska modeller som måste bevisas. Det är rentav lite tomt i Lundvalls idéverkstad, även om relevanta föreställningar (från Bachtin och Jean-Pierre Richard, till exempel) om den litterära textens föränderlighet finns med i bakgrunden.
En annan gåta, mer graverande, är mängden upplysningar av en typ man inte ska behöva möta på den här nivån: ”Mytologin uppfattas av somliga forskare som en spegelbild av verkligheten – samhället, kulturen, människan – om än inte en okomplicerad sådan. Den kan berätta något om oss själva.”
Lundvall har satt sig in i ett enormt material, det måste berömmas. Hennes arbete innehåller även många intressanta spår, som åtminstone leder läsaren vidare, ner i Ekelöfs egna texter och livssyn. Mest lyckade finner jag de avsnitt som diskuterar olika konstriktningar – utan att ta omvägen genom dikterna, som släpper fram Ekelöf i sak.
Även i sin konstsyn var förvisso Ekelöf, liksom i det mesta, undanglidande och motsägelsefull – eller hellre: rörlig, nyfiken och receptiv men aldrig helt absorberad av någon ism. Termer som klassicism, romantik, modernism och surrealism hade för Ekelöf glidande betydelser, ömsom positiva, ömsom negativa. Lundvall formulerar sig för övrigt genomgående bäst när hon berör denna föränderlighet, låt vara att hon själv häri blir något glidande.
Jag fäster mig bland annat vid Ekelöfs relation, i början av 1930-talet, till a rt concret , med dess antisensualistiska försvurenhet till geometriska grundformer och mätbarhet. En kort tid var den unge Ekelöf faktiskt inne på att skapa en ”motsvarande poesi, begränsad till vissa språkliga konstanter”. Som tur är släppte han idén – eller behöll han kanske något av den i alla fall? Kanske i strävan efter det djupt enkla, det för alla gemensamma.
