Är det någon som minns såpoperorna? ”Rederiet” och ”Tre Kronor” hette två av de svenska långkörarna. Men det var länge sedan. Dokusåporna dök plötsligt upp och tog över scenen (”Robinson”, ”Baren”). Även det känns länge sedan. Nu är det tävlingsprogram som gäller, med obligatoriska inslag av dans. En snabb analys skulle kunna se detta som ett tecken på samhällets tilltagande hyperindividualism. Från såpans, förvisso alltmer dysfunktionella, kollektiv, via det konstruerade kollektivets påbjudna splittring i dokusåpan, till ”Let’s Dance” programmatiska kult av konkurrens och otippad individuell spetskompetens.
Idén om en social gemenskap inskränks här till att omfatta maximalt två personer (och två miljoner anonyma tittare). Parallellt med detta har deckarna ”tagit över” (nåja) skönlitteraturen. Borde det då inte finnas ett behov av/ett ledigt marknadssegment för breda och lättillgängliga episka skildringar av vår egen tid, med alla dess stora omvälvningar och dramatiska händelser – speglade i ett kollektiv av vanliga människor som läsaren skulle kunna identifiera sig med? Absolut! Och en av dem som känt sig kallade att tillfredsställa detta behov heter Louise Boije af Gennäs.
Boije af Gennäs har redan ett välförtjänt rykte som habil författare av populärlitteratur (och manus till såpoperor som just ”Rederiet”). Mest känd är hon väl för romanen ”Stjärnor utan svindel” från 1996 – en, tyckte man då, kittlande och provocerande berättelse som påstods handla om författarens lesbiska relation med Mian Lodalen. Sedan följde bland annat ”Rent hus” som handlade om en städerska med invandrarbakgrund som skjuter ner folk på löpande band i riksdagshuset. Den var inte så lyckad.
Men i den nya romanen ”Högre än alla himlar” spänns bågen nästan lika högt som titeln antyder. Det är den första delen av en planerad trilogi som skall ge en samlad bild av millenniets första decennium med utgångspunkt i en liten tätt sammansvetsad krets av vänner och släktingar i Stockholm. Den stora historien griper in i den lilla. Terrorattentatet den 11 september 2001 får till exempel direkta återverkningar på flera av karaktärernas liv. Ambitionsnivån är det sannerligen inget fel på. Den långa inledningen med sitt grandiosa filmatiska och snudd på magiskt realistiska svep över (och under!) den älskade stad som utgör spelplatsen för det kommande dramat understryker det med all önskvärd tydlighet. Men den oundvikliga jämförelsen med ”Röda rummet” är kanske inte enbart av godo.
Hur står sig då berättelsen? Kan den mätta det bortträngda men ofrånkomliga behov av om inte ”stora” så lite större berättelser som jag är övertygad om finns? Detta är en roman som i hög grad står och faller med personskildringen. Liksom i såpan presenteras vi för ett lagom stort kollektiv med nära och komplicerade relationer till varandra. Gemenskapen måste dock sägas vara tämligen homogen – det är personer i 40-årsåldern, i den övre medelklassen. De är i de flesta fall stadgade, med barn, villa/våning och vovve. De jobbar i statlig förvaltning, på börsen, som psykoterapeut eller som fria kulturarbetare (framgångsrik författare, misslyckad skådespelerska). Och med den sistnämnda yrkeskategorin öppnas ju för givna konflikter mellan konst och kommers, som Boije af Gennäs lyckas hyfsat bra med att gjuta liv i.
Annars är det väl just det som är denna romans problem – figurerna blir aldrig tillräckligt levande. Jag kommer på mig själv med att istället föreställa mig dem just i en såpa. Den språkliga gestaltningen räcker inte riktigt till, man saknar bilderna.
Ibland bränner det till och blir gripande. Men trots alla problem, olikheter och ibland stridigheter är detta ett starkt kollektiv. Sammanhållningen finns där hela tiden. Det är sympatiskt. Men det är också symptomatiskt, på så sätt att denna varma gemenskap får sin främsta manifestation i ett oändligt antal skildringar av middagsbjudningar vars främsta stilistiska och ideologiska förebilder verkar vara direkt hämtade från den uppsjö av lite ”exklusivare” mat- och heminredningstidningar som nu ersatt litteraturen som främsta statusmarkör. Det är förmodligen av den anledningen som berättaren känner sig tvingad till följande precisering i beskrivningen av en av personerna som håller på att gå under av oro och ångest: ”Jalle låg i soffan under en grönrutig pläd med tv:n avstängd men mobilen beredd på den mönstrade soffkudden från Svenskt Tenn.”
