60-talet var Beatles decennium, men 70-talet tillhörde David Bowie. Från 1969 till 1980 gav han ut 13 studioalbum, där åtminstone hälften av dem kan räknas som klassiker. Under de här åren tog han ofta konstnärliga och kommersiella risker genom att fullständigt byta stil och angreppssätt – samtidigt som den överraskade publiken hade förväntat sig något i stil med förra plattan. På så sätt återuppfann David Bowie sig själv gång på gång – singer-songwritern blev glamrockare, som blev soulsångare, som blev experimentell syntrockare, som 1983 landade i att bli en mainstream-artist helt i takt med sin samtid.
I stället för att bara vara David Bowie (i sig ett taget namn, han föddes som David Jones) skapade han rollfigurer – exempelvis den påhittade popstjärnan Ziggy Stardust – som fick framföra musiken. Därmed tillverkade han också en framgångsmall för popartister som exempelvis Lady Gaga kan använda 40 år senare.
Och lagom till 40-årsjubileet för Bowies stora genombrottsalbum ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” ges den brittiske musikjournalisten Paolo Hewitts bok ”Bowie: Album för album” ut på svenska.
Det är en rikt illustrerad soffbordsbok som går igenom samtliga album som David Bowie någonsin har gett ut. Minutiöst betar Hewitt av platta efter platta: låtarna, musikerna, producenterna, samtida händelser i Bowies liv. Så länge texterna berör skivorna från 70-talet fängslar texterna och de fantastiska fotografierna. Men när vi hamnar i 80-tal, 90-tal och det nya millenniet, svalnar mitt intresse. Efter 1980 har Bowies album sällan nått upp till samma höga nivå – därför känns det inte heller lika spännande att få reda på hur och under vilka förutsättningar musiken kom till. Och när Hewitt ändå visar upp lika stor entusiasm också för dessa sämre album tappar boken som helhet i trovärdighet.
Detta gör att ”Bowie: Album för album” inte riktigt blir den läsupplevelse som den inledningsvis lovar. Den får nöja sig med att vara just en soffbordsbok, något man förstrött bläddrar i, och kanske stannar vid de fina bilderna på Ziggy Stardust iförd osannolika badräktskreationer som skär sig mot det morotsfärgade håret.
Vill man fördjupa sig i musikern och människan David Bowie och storhetsperioden 70-talet rekommenderar jag i stället Peter Doggetts ”The man who sold the world – David Bowie and the 1970s” (2011). Boken bygger på samma koncept som Ian MacDonalds fantastiska Beatlesbok ”En revolution i huvudet”, men här är Beatles utbytt mot Bowie och 60-tal mot 70-tal. Doggett går igenom hela låtkatalogen med Bowies antihjälte Major Tom som inledning (”Space oddity” 1969) och avslutning (”Ashes to ashes” 1980).
Ett ännu snävare – och kanske ännu lite mer spännande – perspektiv har Thomas Jerome Seabrook i ”Bowie in Berlin: A new career in a new town” (2008), om David Bowies fullkomliga explosion av kreativitet under vistelsen i dåvarande Västberlin 1976–79. Enbart 1977 resulterade denna energi i de nyskapande skivorna ”Low” och ”Heroes” och, genom Bowies samarbete med Iggy Pop, i plattorna ”The idiot” och ”Lust for life”.
