Handlingen i ”Emblas universum” är snabbt återberättad. Lillasyster Anna får inte vara med och leka när Embla bygger en rymdraket. Hon blir bortkörd men mamma medlar och till slut leker de tillsammans. En korrekt sensmoral. Men egentligen är detta en dynamisk bilderbok med en inbyggd motsättning, som förstärks av bilderna.
Majken Pollack debuterar som författare till de knappa texterna, men det är tack vare Sara Lundbergs konstnärliga lyhördhet som hennes intentioner förstärks.
I sin fantasilek är Embla suverän. Hon är själv hela universum, det visas i en expressiv bild som sprakar av färg, där månen har flickans ögon och leksakerna omvandlas till himlakroppar.
Embla är också det mytiska träd som hennes namn syftar på. Lundberg fångar kvinnosläktets urbild på ett fantasieggande uppslag med grenar, brokiga löv och en trädstam där Embla själv är invävd. Till och med abstrakt tänkande konkretiseras genom inbillningskraften. När Embla blir boken i rött och guld där allting står skrivet behärskar hon all världens kunskap. I fantasin är hon omnipotent, det bevisar bilden.
Men illusionen krackelerar. På den sista bilden är Embla förminskad. Där färdas två små flickor på en leksaksraket mot stjärnorna. Lundberg har reducerat de storartade visionerna till en barnkammarlek med några rackliga stolar och lådor.
Den rätta Embla finns i de stora mäktiga bilderna. Då är hon geniet. Men den geniala skaparen måste vara ensam, leka ensam. Endast då blir hon oavhängig och kan bestämma över sitt universum. Fantasin sätter sina egna gränser. Nog är detta bokens budskap, inte att man ska lyda mamma och vara snäll.
