När Lars Anders Johansson tecknar historien om hur näringslivets organisationer blev en central aktör i samhällsdebatten låter han Olof Palmes ord om ”Arbetsgivareföreningens propagandister” ge boken dess titel: ”Hatets och illviljans kolportörer”. Citatet är tacksamt, eftersom kritiken mot SAF:s opinionsbildande verksamhet länge formulerades i den andan.

Under 90-talet var till exempel ”Timbrohöger” ett högfrekvent skällsord som saklöst riktades mot alla som hade skrivit en artikel i ”Smedjan” eller deltagit i några konferenser eller seminarier som arrangerats av bokförlaget Timbro eller någon annan organisation som finansierats av SAF.

Men även internt kunde kritiken vara brutal. Själv utnämndes jag till någon form av anförare för ”den fosterlandslösa falangen bland borgerliga samhällsdebattörer” på grund av några antinationalistiska artiklar i Smedjan och på de här sidorna. Det var troligen inte menat som det hedersutnämnande jag tog det för.

Många av oss kan berätta anekdoter från den här tiden, som alla visar samma misstänksamhet, trots att Timbro var en ganska bred diskussionsklubb, om än lätt gubbig och med tydligt liberal profil.

Dessvärre tränger inte Lars Anders Johansson under den anekdotiska nivån, trots att han arbetar med pressen och debatterna som källmaterial. Boken blir mest en katalogaria över den ondsinta kritiken mot exempelvis löntagarfondsmotståndet och marknadsekonomins globaliseringsprocesser, eller mot en del Timbrodebattörers stöd för de senare.

Dessutom är källmaterialet ganska begränsat. Ett fåtal artiklar av mer eller mindre ledande vänster- och socialdemokratiska debattörer avsätter långt fler citat än vad som är sakligt motiverat, vilket ger ett kverulantiskt intryck. Det innebär även ett trovärdighetsproblem, när Johansson med glidande formuleringar insinuerar att Göran Greider är vänsterextremist. Att skälla gråsossen Greider för vänsterextremist innebär samma typ av demonisering som författaren anklagar kritikerna av SAF-kampanjerna för.

Tyvärr är det sådana intryck som dröjer kvar. Om Lars Anders Johansson hade belyst sin historieskrivning med ett bredare pressmaterial som han underkastat en rigorösare analys, kunde boken ha blivit läsvärd.