Herbert Tingsten beskriver i första delen av sina memoarer sitt turbulenta liv som ung och desorienterad akademiker under 1920-talets första år. Hans känsloliv och idévärld var i gungning, han ingick ett kortvarigt äktenskap i vilket hans enda barn, en dotter, föddes och inledde samtidigt ett passionerat förhållande med en kvinna som strax begick självmord.

Deprimerad och nihilistisk flydde han till en UD-tjänst i Berlin där han mötte sin blivande livsledsagarinna Gerd Dahlin.

Om dottern skriver han i andra delen av sina memoarer: ”Min dotter Kaj bodde hos Georg och Rina Branting men under många år var vi båda familjer så nära vänner och så mycket tillsammans, att hon säkert upplevde ett minimum av de svårigheter, som man brukar förknippa med begreppet skilsmässobarn”.

Ett knappt halvsekel efter att detta skrevs utkommer dotterdottern, Jill Tingsten Klackenberg, med en bok som ger en diametralt annorlunda bild. Kaj, eller egentligen Karin Gunilla. Tingsten föddes 1922. Efter skilsmässan året efter gifte Rina om sig med Hjalmar Brantings son Georg, advokat, riksdagsman och den socialdemokratiska vänsterfalangens främste företrädare kring under flera år. Kaj växte alltså upp i en radikal högreståndsfamilj i centrala Stockholm, med en ”ställeföreträdande” om än avliden farfar som varit statsminister, en pappa som var professor, en biologisk farfar som var Stockholms stads gatudirektör och en farfars bror som var general och tidigare lantförsvarsminister. Både den konservative gatudirektören och hans än konservativare bror generalen utkom under 30-talet med urtrista memoarer.

Jill Tingsten Klackenbergs bok handlar i allt väsentligt om hennes mors trassliga och tragiska privatliv, med skilsmässor, skiftande förhållanden och en efterhand allt större alkoholkonsumtion som försatte henne in i den ena mer förnedrande situationen än den andra.

Hon skildrar sin mors livsöde och sin egen uppväxt med förståelse snarare än bitterhet. Samtidigt kontrasterar hon genomgående sin morfars berömmelse och uppburna liv, med den – nåja relativa – eländighet som kännetecknade moderns villkor. Men försöket att lägga ansvaret för denna misär på Herberts frånvaro och distans till Kajs uppväxt och liv verkar mer konstruerad än trovärdig.

Jill Tingsten Klackenberg har inte desto mindre givet ett intressant bidrag till bilden av familjen Tingsten.