I den kommande veckan öppnar biblioteket i Bredäng igen efter att ha haft stängt under flera veckor. Upprepade bråk och hot mot såväl besökare som personal tvingade biblioteket att helt lägga ner verksamheten. De boende i Bredäng kallades till krismöte tillsammans med bibliotekspersonalen. Det blev flera nyhetsinslag i medierna.
Ändå började allt så bra. Det nya tunnelbanebiblioteket i Bredäng lanserades med den där sortens överdådigt tomskramlande retorik som bara samtida kommunal kulturverksamhet kan uppbåda: biblioteket skulle vara en ”mötesplats för folk i farten” hette det, lätt tillgängligt för alla tunnelbaneresenärer. Samma idé prövas för övrigt med större framgång i Östermalmstorgs tunnelbana. Besökarunderlaget ser dock lite annorlunda ut runt Stureplan än i Bredäng.
Biblioteken idag skall vara ”mötesplatser”. Detta upprepas som ett mantra i alla dokument gällande samtida och framtida biblioteksverksamhet. Som vanligt i dessa sammanhang använder man sig av vaga och till intet förpliktigande begrepp, ord som kan betyda lite vad som helst, men där man aldrig behöver bli särskilt specifik.
Ett annat exempel är när Stockholmspolitikerna med dårars envishet upprepar att Stockholm ska bli ”en stad i världsklass”, utan att definiera konkret vad detta betyder.
Händelserna på biblioteket i Bredäng är en sorglig illustration av det gamla uttrycket att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. En ”mötesplats” fick de ju onekligen, och majoriteten av bråkstakarna tillhörde dessutom just den målgruppen som biblioteken de senaste åren sett som sin våta dröm att locka till sig: tonårskillar.
Vilket inte är så konstigt när man tillhandahåller dataspel, som dessutom är skolkvänligt tillgängliga på skoltid. För de som besökte biblioteket för att i lugn och ro låna och läsa böcker och tidskrifter blev dock ”mötesplatsen” mindre kul.
Mycket talande var det i ABC-inslaget om Bredängsbiblioteket när en ung kille, åtminstone till utseendet exakt den målgrupp som man försöker tillfredsställa genom att ta in dataspelen, sa att det enda sättet att få en fungerande biblioteksverksamhet är att slänga ut spelen och satsa på böcker. Han sa att biblioteket skulle vara en plats för att låna böcker och läsa läxor, inte spela spel som de flesta ändå har hemma. Hans kommentar var ett uppfriskande långfinger till alla trendängsliga visionärer i den offentliga kulturverksamheten.
För om det är något som händelserna i Bredäng visar så är det den interna identitetsförvirringen i biblioteksvärlden. Att det inte funkar att försöka vara en ”mädchen für alles” där man inte vågar lita till den verksamhet som för större delen av allmänheten fortfarande är bibliotekets mest självklara: att tillhandahålla litteratur och information.
