”Finns bibliotek om tjugo år?” står det skrivet i rosa bokstäver mot svart bakgrund på omslaget till en nyutkommen antologi utgiven av Kungliga Biblioteket. Det är samma rosa nyans som Svensk Biblioteksförening använde i sin ”Library Lovers”-kampanj för ett par år sedan.
Och inte oväntat är de medverkande just biblioteksälskare – för annars ställer man sig väl helt enkelt inte frågan? Böcker och läsning är något självklart gott för samtliga inblandade. Om vi inte läser kommer världen att gå under, slår Margareta Pålsson, ordförande i utbildningsutskottet, rent av fast. Kanske är det därför för väl – om än spänningsmässigt olyckligt – att svaret på den inledande frågan avslöjas redan i riksbibliotekarie Gunnar Sahlins förord. Det är nämligen: ja.
Men vari ligger då oron, vad är det den svarta bakgrunden symboliserar – cyberrymdens milda likgiltighet? Tja, det finns knappast något bidrag i antologin som inte berör just den tekniska utvecklingen. I analogi med hur årets nobelpristagare i fysik har lyckats fastslå att universums expansion accelererar kan man fastslå att det inte heller finns någon inbromsning i sikte vad gäller elektronisk publicering av olika slag (Rasmus Fleischers nyutkomna ”Boken och biblioteket” är naturligtvis rekommenderad vidareläsning i sammanhanget).
Ett eventuellt aber är att samtidigt som biblioteket går i bräschen såsom tillhandahållare av digitala tjänster kan det fysiska biblioteksrummet tyckas tappa i betydelse. Detta förenas med en utveckling där man snarare talar om biblioteken som mötesplatser och upplevelsecentrum än som platser för läsning.
Birgitta Rydell, förbundsdirektör för DIK, skriver att biblioteken kommer att stå kvar, men tiden för de nya stora, påkostade, arkitektoniskt spektakulära bibliotekslokalerna för stora boksamlingar är förbi. Hon presenterar också en undersökning gjord av Svensk Biblioteksförening där 85 procent av politikerna önskade att biblioteken utvecklas som mötesplatser och upplevelsecentra medan endast 45 procent av allmänheten höll med.
Den som så önskar kan förstås kalla denna kvardröjande inställning hos majoriteten av allmänheten för nostalgitjafs men ett rum helt ägnat åt böcker och läsning är trots allt ett koncept som många har svårt att släppa. Jag påminner mig vad vår forne kulturminister Bengt Göransson (som tyvärr inte medverkar i antologin) sa ifjol när han gästade det nyöppnade Bibliotek Plattan i Kulturhuset i Stockholm: Tröghet är underskattat.
Det finns onekligen en intressant polarisering här. Författaren och förläggaren Jonas Ellerström griper den mest konkret vid hornen. Som han ser det kommer biblioteken i form av de välkända tegel- och betongbyggnader vi ser i dag att finnas kvar, men i första hand kommer de att utgöra ett slags jättelikt analogt restlager för specialintresserade.
Sedan kommer det förvisso att finnas kulturcentrum med kafé, scen och intensiv programverksamhet. Men biblioteket som ett ställe för tillgång till såväl nypublicerat som äldre material inom skön- och facklitteratur besöker vi virtuellt. Per Svensson, kulturskribent och författare, målar för sin del upp en rent dystopisk framtidsversion där biblioteken år 2030 grävt sin egen grav genom att möta kommersialismen med kommersialism och därmed i slutändan gjort sig onödiga. Folkbiblioteken är sedan länge helt borta. De som finns kvar är ett slags isolerade bokkloster, enstaka universitetsbibliotek och så vidare, där vår tids munkar, boknördarna, förtvivlat försöker rädda det som återstår av ett förskingrat bildningsarv.
I bjärt kontrast mot dessa munkar i isolerade bokkloster menar Karin Linder, ordförande för fackförbundet DIK, att vi i framtiden kommer att ha bibliotekarier som inte arbetar på bibliotek utan som arbetar på andra ställen i samhället.
Anna-Stina Takala, utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm, är inne på samma spår i sitt bidrag som handlar om den inbäddade bibliotekarien som utgör en viktig komponent i verksamheter utanför det fysiska biblioteksrummet. Man behöver helt enkelt inte uppfylla ickebesökarnas klichébilder av en bibliotekarie (ja, det är väl någon som står bakom en disk och lånar ut böcker hela dagarna?) för att bevara sin identitet som sådan.
Detta var några axplock ur en på det hela taget tämligen upplivande läsning. Att sedan somlig satir känns lite söndertjatad och somliga formuleringar lite floskeltyngda må vara hänt. Och slutligen kanske frågan ”finns bibliotek om tjugo år?” egentligen inte är lika intressant som frågan Kommer man fortfarande att ställa frågan ”finns bibliotek om tjugo år?” om tjugo år? För egen del satsar jag gärna min Ipad på ett ja även här.
