Nationalupplagan av Strindbergs ”Samlade verk” kommer att uppta minst 72 band. Då ligger ändå det på många sätt förnämsta utanför: breven. Inte för att jag läst mer än en bråkdel, drygt 9000 finns bevarade och tar i anspråk 22 volymer. Man kan ändå slå nästan var som helst och möta Strindberg i sitt språkliga esse, oberoende av ämne och adressat, oavsett om han är förbannad eller på gott humör. Nog vore det välkommet om denna litterära skatt gjordes lite mer tillgänglig med en komplett pocketserie, luftigt satt och med moderniserad stavning.
En forskare som ägnat Strindbergs brev åtskillig tid är Elena Balzamo, född i Moskva men bosatt i Frankrike sedan 1981. Balzamo har bland annat översatt Hjalmar Söderberg och Kerstin Ekman till franska, och 2009 utgav hon ”Correspondance”, det första av tre band i ett urval av Strindbergs brev.
I en till omfånget modest volym, ”Skrifdon och papper, brefkort, frimärken”, följer Balzamo ett antal perspektiv som öppnat sig under brevarbetet. Bokens förtjänster ligger inte minst i att författaren hittat en naturlig rörelse mellan det som från vår horisont (inte Strindbergs, nota bene) är marginalia – till exempel teckningar i breven – och de större motiven: förläggarkontakter, relationen till barnen, ekonomi. Framställningen är visserligen lite väl ymnig med illustrerande citat, gärna ur brev Strindberg skrev på franska och tyska (dock översatta här), men Balzamo får också med imponerande mycket på 150 sidor och en hel del som torde vara nytt för allmänheten.
Ingen är mer ombytlig än Strindberg, därför är det en poäng att bokens första essä lyfter fram något närapå beständigt. Strindberg använde om möjligt alltid engelska stålpennor och franskt bläck, men mest noga var han med pappret: det skulle vara den svagt gultonade Lessebo Bikupa, som han själv skar till efter behov. Även under sina utlandsvistelser såg han till att rekvirera oskuren bikupa från Sverige. För skönlitterära renskrifter användes som regel ark skurna i format motsvarande ungefär A4, men brevarken är nästan alltid halverade och, som Balzamo konstaterar, överraskande små. Ibland pyttesmå, om Strindberg bara hade ett par meningar på hjärtat och ville spara på portot.
Men det mesta var som bekant i förändring: vänskap, kärlek, idéer, bostäder, inkomster. Pengar är ett återkommande ämne; den bidragstiggande Strindberg, nödtorftigt klädd och nära svältgränsen, hör till de epistolära standardnumren och är ofta fantastiskt underhållande. Det hände verkligen att Strindberg hade det knapert men tidvis drog han faktiskt in rätt ansenliga summor, särskilt de sista åren. Balzamo påminner också om att Strindbergs livsföring kunde bli ganska dyr. Han reste ofta; bodde långa perioder på värdshus, med eller utan familj och piga; var mycket noga med kläder, mat, möbler.
Att Strindbergs lika rastlösa som fabulösa talang inte riktigt omfattade det pekuniära framgår av essän ”Affärsmannen”. Här granskar Balzamo Strindbergs efterhängsna planer på att starta en tidning och en teater. Särskilt i breven om hur tidningen ska organiseras framstår Strindberg som på känt manér komplett verklighetsfrämmande och liksom självgående i sitt eget kosmos. Teaterdrömmen däremot realiserades ju till sist, efter många år och turer, dock först när Strindberg hade startkapital och hjälp av en fackman: August Falck.
En inte mindre storstilad dröm var att sätta upp ett kökslaboratorium i Paris, ämnad som en sorts experimentkemins plantskola för framtida nobelpris. Det var nog aldrig ens i närheten att bli av, men många brev skrevs.
Inga av dessa projekt, vill man tillägga, hade som drivkraft att tjäna pengar. Tidningen skulle ge Strindberg möjlighet att skriva fritt och skapa opinion i Brandes anda (Politiken). Teatern skulle framföra refuserade pjäser, även andra dramatiker som förnyade scenkonsten. Kökslabbet ingick i Strindbergs önskan att erkännas som vetenskapsman, men kanske var det också en av dessa ingivelser som mest syftade till att kanalisera en jäkla massa energi mot ett område och se vad som händer. Iscensätta.
