Förra året debuterade författaren och litteraturkritikern Kristofer Folkhammar med romanen ”Isak & Billy”, en komprimerad relationsroman om de diametralt olika huvudpersonernas problematiska förhållande. Romanen fick ett mycket gott mottagande och Folkhammar har inte vilat på sina lagrar. Andraboken är redan här, och debutens kondenserade prosa har här blivit till ett antal prosalyriska texter, samlade under titeln ”När han kysste mig förlorade jag allt”.
Märkligt nog gör sig en annan aktuell, men helt annorlunda bok, sig påmind vid läsningen. Italienaren Nicola Lagioias roman ”Allt kommer tillbaka” är, precis som Folkhammars samling, en i princip enkönad bok. Men där den förra rör sig i den manliga maktens och den manliga organiserade kriminalitetens kretsar, befolkad av tvångsmässigt heterosexuella män, öppnar Folkhammar dörren till homosexualitetens lika enkönade men helt motsatta rum där begäret till den andre mannen genomsyrar allt.
Boken rör sig kring ett antal aktörer; talande, beskrivna och bildprecist tecknade. Där finns den uniformsklädde kaptenen, åtråvärd och homoarketypisk: ”Hans vidsträckta blick, ur uniformen, det uniformerade, det blankt åtråvärda, det blankt fruktade, uniformerade.” Där finns källarmännen, ”pisspojkarna”, som bebor begärets underjord med krämer och handklovar, vars kärlek har blivit blind. Där finns ett, eller kanske flera, jag, som berättar om kärlekens och sexualitetens olika sidor, angeläget om att kommunicera och förtydliga: ”Och gränslehänder, de som drar isär stjärten / Ska förklara gränslehänder”.
Där finns också den ängslige, som fantiserar om kaptenen och betraktar honom på håll. Dramat mellan den ängslige och kaptenen löper som en av flera trådar genom samlingen, och påminner stundvis om det mellan Isak och Billy, i mötet mellan det perfekta och det misslyckade. Ett diktjag tänker sig deras slutliga lyckliga förening och ser framför sig, som i en önskedröm, hur kaptenen till slut drar den ängslige intill sig, tröstar och lugnar – en bild av den omöjliga föreningen möjliggjord.
Vattnet flödar boken igenom och blir både kaptenens vida hav, pissfloder och det vattenfall där bögarna ömsint tvättar rent sina bebisar. Vattnet tar emot ett drunknade jag, är grått och hett, och försöker förgäves knytas av flera par händer. Folkhammar laborerar med havet och vattnet, och nyttjar dem som de ursymboler de är, ibland på ett sätt som öppnar upp texten, och vid andra tillfällen utan att orden blir annat än just ord.
Det finns överhuvudtaget en växelvis rörelse mellan öppenhet och slutenhet i samlingen, där det tydliga, och ibland explicita, får sällskap av ett slags förbehåll, något kryptiskt som håller mig på avstånd och ger mig känslan av att jag inte riktigt kommer åt texten. Men jag tilltalas, trots de barriärer som ibland dyker upp, av de två meningarna på bokens baksida, citerade ur samlingen: ”Men du måste prata för att komma vidare. Säga allt för att någon gång snudda vid det som är det exakta.”
Och kanske säger Folkhammar inte allt, men hans påtagliga ambition att säga mycket, i komprimerad form, är även den tilltalande. ”När han kysste mig förlorade jag allt” når inte upp till samma nivå som ”Isak & Billy” i språklig precision och innehållslig intensitet, men Kristofer Folkhammars kompromisslösa, direkta och ofta vackra utforskande av bögbegäret gör att jag ser fram emot nästa bok.
