Bernard Lewis, professor emeritus vid Princeton, är orientalismens gudfader: lärd och med en imponerande samling böcker på sin meritlista. Respekterad i vida kretsar men kontroversiell och kritiserad i andra, nästan lika vida kretsar. Edward Said framhöll in sin bok ”Orientalism” Lewis verk som ”ett perfekt exempel på de akademiska arbeten som påstår sig vara liberala objektiva studier men som i själva verket är mycket nära att vara propaganda mot sitt ämne.”
Både Lewis beundrare och vedersakare får sina förutfattade meningar bekräftade av de uppsatser och tal som samlats under titeln ”Tro och makt” där det äldsta är skrivet 1987 och det nyaste 2009. Som ofta är fallet med samlingsvolymer förekommer det upprepningar och det blir inte bättre av att den svenska översättningen lämnar en hel del att önska.
Lewis återkommer till sina favoritmotiv. Han betonar att den åtskillnad mellan kyrka och stat som har kännetecknat det kristna Europa saknas inom islam där den som har makten har fått den av Gud och då måste följa Hans bud, det vill säga att tilllämpa sharian. Det innebär att härskaren kan avsättas om han bryter mot lagen. Men mer än så: det blir till en plikt för en from muslim att bekämpa ogudaktiga härskare.
Flera gånger återkommer Lewis till kvinnans ställning i dessa länder. Han påpekar det ur västerländsk liberal synpunkt paradoxala att de som har gjort mest för att förbättra hennes villkor inte har varit demokrater utan autokrater som Kemal Atatürk och den sista shahen av Iran.
De brutala envåldshärskare som varit så typiska i Mellanösterns moderna historia – Saddam Hussein, far och son Assad – är inte typiska för islam utan snarare resultatet av importerade västerländska modeller, en blandning av fascism och kommunism och högst oislamiska till sin natur.
Deras regimer strider mot det politiska islams djupaste värde: rättvisa. Tanken på rättvisa spelar nästan samma roll inom islam som den om frihet gör i västerländsk politik.
Lewis är inte rädd för att utmana vedertagna uppfattningar. Sålunda får man ofta höra annars vettiga människor tala om korstågen som Europas brott. Mot alla dessa fromlerier skriver han: ”Jag önskar inte försvara korsfararnas beteende, vilket på många sätt var ohyggligt. Vi förväntas nu tro att korstågen var en oberättigad handling mot en fredlig, muslimsk värld. Knappast. Korstågen var en senfärdig, begränsad och misslyckad imitation av jihad – ett försök att med heligt krig återta det som hade förlorats i heligt krig. Det misslyckades, och följdes inte upp.”
Bernard Lewis är idag en gammal man men han har inte tappat förmågan att reta de politiskt korrekta.
