Biologin eller Bibeln kan ibland kvitta, allt beror på hur man läser. Med lite vilja kan läsaren finna stöd och sanktion för snart sagt vilka beteenden som helst. Onda och goda. Det föregivet biologiskt naturliga, eller det som kallas Guds vilja, är ständigt lika lockande rättesnören. Och lika farliga.
Tanken slog mig mitt i Lasse Bergs nya bok ”Skymningssång i Kalahari”, på ett ställe som handlar om ondskan i Rwanda, där författaren bodde några år, kort efter folkmordet. Här, i ett av världens mest kyrksamma länder, lyckades uppviglare förmå helt vanliga människor att begå fasansfulla ogärningar, ”bestyckade med nya machetes och gamla bibelord”.
I andra tider var det biologer som stod för tankegodset när de som inte tänker själva skulle övertygas om att hela folkslag var av så ringa värde att de borde berövas rätten att leva och älska. Genetik och andra vetenskaper som belyser människans historia måste därför behandlas varsamt.
I sin förra bok, bestsellern ”Gryning över Kalahari”, nådde Lasse Berg en storslagen syntes, då erfarenheter från decennier av resor, i Asien och Afrika, sammansmälte med lika delar optimism och evolutionsbiologi. En mycket stark bok. Nu är legeringen bräckligare, trots att ”Skymningssång i Kalahari” liknar föregångaren på många sätt. Vi är tillbaka i södra Afrikas halvöknar, hos de jägare och samlare vilkas livsföring tycks vara påhittad av Jean-Jaques Rousseau. Därifrån bär det av på ett antal utfärder, både i tiden och terrängen, som sammantagna blir till en berättelse om syndafallet.
Människan spreds över jorden från sitt afrikanska urhem. Sent omsider började hon bruka jorden, blev bofast, och ur detta nya växte överbefolkning, ohälsa, hierarkier, krig och förföljelser, konsumtionshysteri, byråkratier, tvegifte, miljöförstöring, kvinnoförtryck och – ja, fan vet allt. Vilket alltsammans, menar Lasse Berg, är onaturligt.
”Människan som i årmiljoner strövat fritt och sjungande mellan horisonterna, med sitt livs samlade tillhörigheter i ett knyte över axeln, byggde på några tusen år under taktfasta kommandorop upp murar och staket. Livet handlade inte längre om att hjälpa varandra, utan om att ha makt och tillhörigheter.”
Denna sorgesamma resa ”från Ur till Ullared” är naturligtvis intressant, och Berg kan konsten att skriva, men själva poängen, den att vi egentligen är skapta för ett liv präglat av jämlikhet, broderskap och kollektiv barnomsorg, är alltför lättvindigt biologisk.
Lasse Berg är lite som Gunnar Adler-Karlsson, fast tvärtom. Där den ene ser adrenalinstinna hannar, skapta för herravälde och strid på kniven, ser den andre i botten av människans väsen blott bussiga nomader, formade av lättja och lek i mindre flockar på vandring genom ett evigt Schlaraffenland.
Dessa genetiska spår finns, det är sant, och kunskapen lär oss något om livet. Men bör den vägas in i samhällsbygget? När Lasse Berg utbrister i en lovsång till Jantelagen, som är stenhård i Kalahariöknen, passeras en gräns åtminstone för mig. Kanske för att jag bor på landet. Tanken på att leva med ett par dussin människor, låt oss säga de som bevistar årsmötet i Runmarö Hembygdsförening, och för jämnan ägna ett par timmar om dagen åt jakt och samlande av rötter, och därutöver sitta och gaffla vid en lägereld och syssla med ”delande och kelande”, ter sig som en mardröm.
Det biologiska läseriet är av godo, och har definitivt mer att ge än det bibliska, men det vi är anpassade till från början, och som kan kallas naturligt, får inte bli normgivande. Ibland inte ens rådgivande.
Hur vi gestaltar samhället här och nu bör inte utgå från våra nedärvda talanger för allt mellan folkmord och altruism. Allt finns där, i våra gener. Men det fina med kulturen är att den kan stå emot. I bästa fall.
