Karin Laneby.
Foto: Scanpix
Under andra världskriget förvandlades Stockholm till ett nordiskt Casablanca där agenter från de krigförande länderna, precis som i den välkända filmen med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna, umgicks på samma nöjesetablissemang och flörtade med samma kvinnor. I synnerhet Grand Hotel fick snabbt ett renommé som norra Europas hetaste underrättelse- och skvallercentrum där spioner, diplomater och journalister kunde knyta kontakter och fiska i grumliga vatten.
De svenska säkerhetstjänsterna stod långt ifrån handfallna. Den polisiära underrättelsetjänsten, den Sjätte roteln vid Stockholmspolisen, skickade ut egna spanare för att övervaka flyktingar från kontinenten och diverse inhemska säkerhetsrisker. Detsamma gjorde Försvarsstaben. Den militära underrättelsetjänsten hade en avdelning för utrikesspionaget, den så kallade C-byrån, och en annan för kontraspionaget i Sverige.
Under de senaste decennierna har USA och en lång rad europeiska länder hävt hemligstämpeln på det mesta av arkivmaterialet från krigsåren. Vid millennieskiftet gjorde den svenska säkerhetstjänsten detsamma för handlingar från tiden före 1949. På det nyligen avhemligade materialet baseras i huvudsak två nya böcker om kvinnliga spioner i de nordiska länderna.
Många av krigsårens spioner var kvinnor. Den slutsatsen drar den norske historikern Tore Pryser som för närvarande bedriver forskningsprojektet ”Tysk underrättelsetjänst i Norden 1930–50” vid högskolan i Lillehammer. Enligt en aktuell beräkning av den brittiska krigshistorikern Jane Potter var ungefär en tredjedel av de 10000 agenter som arbetade för den brittiska spion- och sabotageorganisationen SOE (Special Operations Executive) kvinnor.
Jag blir inte förvånad. Många av de manliga agenter som de krigförande länderna skickade till Stockholm gav sig genast ut på jakt efter älskarinnor. Detsamma gjorde höga befattningshavare i den tyska ockupationsmakten i Norge och Danmark. Med tanke på dessa omständigheter, och de könsrollsmönster som rådde, var det relativt lätt för kvinnor att uppträda som aningslösa äventyrerskor, nattfjärilar och korkade bimbos. Marknaden för gigolos var inte så stor.
Boken ”Kvinnliga spioner” kan beskrivas som ett komprimerat biografiskt lexikon där hundratals kvinnor passerar revy. Bland de kända personer som begåvats med mer utförliga mikrobiografier kan nämnas skådespelerskan Sonja Wigert, som rekryterats av Försvarsstaben och amerikanska OSS (CIA:s föregångare), och Jane Horney som förmodligen avrättades av den danska motståndsrörelsen på uppdrag av SOE. Ett annat exempel är Zoja Rybkina som på papperet var pressekreterare på den sovjetiska legationen i Stockholm. I själva verket var hon en hög officer inom den sovjetiska säkerhetstjänsten som, tillsammans med sin man Boris Rybkin, ledde viktiga delar av NKVD:s verksamhet i de nordiska länderna.
De flesta av dessa otaliga spioner har försvunnit in i anonymitetens mörker, konstaterar Pryser. Somliga avslöjade inget om sin dubiösa livsföring efter kriget, inte ens för den närmaste familjen. Rapporterna till Säpo arkiverades under intetsägande kodnamn och de verkliga personerna kan vara hart när omöjliga att identifiera. Ett undantag är ”Annette” som förmodligen var Försvarsstabens mest värdefulla och produktiva underrättelseagent. Hennes dossier, som innehåller 1368 maskinskriva sidor, ger en unik inblick i Stockholms virvlande nöjesliv och den hemliga spionverksamheten under krigsåren. I materialet finns mängder av träffsäkra personkarakteristiker och tiotusentals personnotiser.
För några år sedan lyckades Pryser, tillsammans med journalisten Anders Thunberg, avanonymisera Annette. Hennes riktiga namn var Karin Lannby. Om henne har Thunberg skrivit en spännande och läsvärd biografi.
Vem var Karin Lannby? Mer inbitna cineaster vet måhända att hon spelade biroller i flera av de svenska långfilmer som producerades under de första krigsåren. I filmen ”Gula kliniken” från 1942, som regisserades av Ivar Johansson, hade hon exempelvis en mindre roll som operationssköterska på en kvinnoklinik. I ett antal av de teaterpjäser som den unge regissören Ingmar Bergman satte upp på Stockholms studentteater och på den så kallade Sagoteatern på Medborgarhuset vid samma tid fick Lannby ofta de centrala rollerna. Att hon var den blivande mästerregissörens första stora kärlek är dock något som de flesta inte känner till, konstaterar Thunberg. I ”Laterna magica”, Bergmans självbiografiska verk, kallas hon Maria.
Karin Lannby föddes 1916. Fadern Gunnar, som var journalist, dog dock redan 1919 i spanska sjukan. Senare på 20-talet blev modern Lilly Lannby chef för filmbolaget MGM:s svenska agentur i Stockholm. Karin växte upp i en fashionabel villa i Ålsten, ett område dit också statsminister Per Albin Hansson flyttade på 30-talet. Den förmögna modern ägde bland annat en biograf, där MGM:s Hollywoodfilmer visades, och var också delägare till Hotell Carlton vid Hötorget. Lilly hade tjänstebil med tillhörande privatchaufför. Redan i mycket unga år fick barnen följa med på lyxkryssningar och tjänsteresor till utlandet.
Det tidiga 30-talet var, som de flesta vet, en dramatisk brytningstid. Soppköksköerna var långa i skuggan av världsdepressionen. På gymnasieskolorna kämpade, precis som på gatorna, unga nazister mot kommunister. Hösten 1932 gjorde Karin sitt politiska val. Först gick hon med i den antinazistiska vänsterorganisationen Clarté och strax därpå anslöt hon sig till den kommunistiska ungdomsklubben på Norrmalm. De radikala gymnasisternas guru var den unge poeten Arnold Ljungdahl som arbetade på det nya stadsbiblioteket på Sveavägen.
Karins kommunistiska period – eller tonårsrevolt – sträckte sig över sex år. Under en årslång vistelse i Barcelona skrev hon bland annat poesi men knöt också kontakter med spanska partivänner och Komintern. Redan i mitten av 30-talet uppmärksammades hon som en lovande författare och 1937 fick hon sin första diktsamling, ”Cante Jondo”, publicerad på Norstedts. Det kommunistiska engagemanget tog dock en ände med förskräckelse när Karin, under det spanska inbördeskrigets andra år, skickades till Sydfrankrike för att infiltrera Francotrogna kretsar. Förmodligen överträdde hon Kominterns direktiv, stämplades som trotskist och rensades ut ur den kommunistiska världsrörelsen. På hösten 1939, när världskriget bröt ut, lät hon sig värvas av Thorsten Akrell på Försvarsstaben. Med sina transkontinentala kontaktnät var hon den perfekta spionen, konstaterar Thunberg.
I manuset till filmen ”Kvinna utan ansikte”, som hade premiär 1947, beskriver Ingmar Bergman ”… en måttlös stormig fest, ett lysande gästabud, en gränslös natt”. I flera senare texter och filmer återvände Bergman till denna tidigare kärleksupplevelse, skriver Thunberg. Berättelsen om den gränslösa natten, som bör ha inträffat under sommaren eller hösten 1940, syftar med all säkerhet på den hårt hållne hemmapojken Bergmans första möte med den raffinerade kurtisanen Karin Lannby. Hennes bevarade papper och brev, och modern Karin Bergmans dagbok, kastar ljus över regissörens personliga utveckling under en formativ period i hans liv.
Vid krigsslutet bröt Försvarsstaben all kontakt med agenterna och drog en tystnadens slöja över de illegala verksamheterna. Efter några stormiga år i Stockholm och Italien flyttade Lannby till Paris och antog en ny identitet. Där avled hon – som Maria Bouyer – den 19 november 2007.
Många av de kvinnliga spioner som Pryser dokumenterat gjorde viktiga insatser för sina länder under kriget. Trots det har de flesta, som ovan noterats, försvunnit in i glömskan. Men det som göms i snö kommer upp i tö. Efterhand som arkiven öppnas kommer andra världskrigets, och det kalla krigets, hemliga agenter fram i ljuset. Thunbergs Lannbybiografi bör betraktas som ett banbrytande verk.
