Hon sades vara världens längsta kvinna, Christina Larsdotter (1819–1854), en same från Malå som sannolikt led av sjukdomen gigantism. Hon slutade aldrig växa och var vid sin död en bra bit över två meter lång. En vetenskaplig sensation och ett levande spektakel man visade för pengar ända nere i Paris.

Hennes tragiska öde bildar stommen i Mattias Hagbergs första roman, som, det ska sägas direkt, präglas av ett intill tungsinne gränsande gravallvar. Den som söker lättsmälta kuriositeter göre sig icke besvär. Hagbergs ambitioner är högre än så, både beträffande stilen och idégodset.

Hans främsta ärende är således inte att berätta om Stor-Stina, som hon kallades; hon blir bara en stomme just. Är det hennes historia man söker, är Åke Lundgrens debutroman ”Långa lappflickan” (1981) en bättre källa, särskilt den kommenterade upplagan.

Nej, Hagberg vill något annat. För det första ansluter han till diskussionen om rasbiologins källflöden och den iskallt kommersiella exotism som vägledde många av 1800-talets kringresande bondfångarsällskap. Ondskan gestaltas dels av kvinnans girige impressario, dels av den professor (vars förebild synes vara Anders Retzius) som låter gräva upp hennes döda kropp i syfte att bevara den, för vetenskapen.

Impressarion är av en sort som har stått sig väl genom seklerna. Underhållningsindustrin är förstås inte lika rasistisk längre, och missfoster inte glosan för dagen, men geschäftet är sig ändå ganska likt. Det behöver man bara öppna en kvällstidning för att se.

Också vetenskapsmannens lynne låter sig speglas i nuet, men författarens iver att manifestera sina ståndpunkter leder lika fullt fel. Retzius och hans gelikar må ha krattat manegen för mer sentida mörkermän, men att fördöma dem så hårt som här är orättvist. Garderobsnekrofiler var de sannerligen inte. Vid sidan av Eva F Dahlgrens varmare bok ”Farfar var rasbiolog” blir således ”Rekviem för en vanskapt” inte stort mer än en konventionell tagelskjorta.

Då är stilen intressantare. Själva romanstrukturen ger intryck av att vara Hagbergs andra huvudsyfte, om inte det första. Den olyckliga Larsdotter tilltalas ”du”, men kommer också själv till tals via en avancerad lek med verbformer och tempusväxlingar.

Perspektiven skiftar oupphörligt, vilket i goda stunder framkallar en effektfull växelsång, men den uppbrutna formen leder likaså till att jag kan känna mig akterseglad, som visste jag inte nog om den katolska dödsmässans liturgi för att förstå stilen. Vore jag på sämre humör kunde jag ha kallat framställningen pretentiös.

Hagbergs pikanta fäbless för stora kadaver och äckliga dissektioner – i hans förra bok var det en elefant – gör att man mister matlusten, ibland så till den grad att boken kan duga som avmagringskur. ”Rekviem för en vanskapt” är en tung bok, dessvärre inte i ordets allra bästa bemärkelse.